BOKRECENSIONER versella medvetandet” visar sig betrakta tillvaron ur en begränsad synvinkel och disproportionen mellan det storslagna ramverket och de ibland ganska futila irritationerna drar i alltför hög grad uppmärksamheten till diktar jaget. Det väsentliga blir inte längre den upproriska handlingen, dess föremål och berättigande utan den upproriske själv. Sociala och privata missförhållanden vilka är utsatta för en allmän och självklar kritik bland reflekterande människor görs här till föremål för en ”djärv” kritik som om det vore första gången det skedde. Den prometheiska attityden har blivit självändamål, hädelserna truismer: diktaren fortsätter att slå in dörrar som stått öppna i femtio år. En sådan skenbart progressiv hållning fungerar ju i själva verket reaktionärt eftersom den döljer progressivi-tetens aktuella fronter. Men om det sålunda kan vara svårt att uppskatta boken som grundattityd och som konstnärlig planläggning så kan man om man låter verket falla sönder i sina detaljer iaktta åtskilligt som både knyter an till det bästa i bernt eriksons tidigare produktion och som på ett löftesrikt sätt pekar fram mot kommande förskjutningar. En del av aforismerna är visserligen även som formuleringar och iakttagelser förbluffande torftiga och ospirituella, men andra — och det är oftast de som inte är så bittra eller patetiska — blänker till av effektiva klingor och drastiska köttyxor. När han tar till grotesken och den glada ironin då faller den prometheiska masken från gamängen och den pensionerade himla-stormningen ger plats för en aldrig åldrande busvissling. Någon gång i aforismerna men framför allt i de båda andra, prosapoetiska avdelningarna återfinner man bernt eriksons alldeles egenartade lyriska ton, kanske renad och stärkt, silverblixtrande som fiskar i det hej dlösa ordsvallet. När poeten avstår från den omedelbara irritationen, när omvärlden blir väsentligare än poeten, när man bortser från planläggningen och bristen på planläggning, när man bortsett från mycket och skaffat sig ett såll, då skall man även i denna osäkra mellan-bok hitta bernt erikson när han är som bäst: där den parodiska grotesken och den skönt enkla lyrismen står tätt invid varandra utan att förgöra varandra. Sven Lindner MORALEN SOM SJUKDOM Sven O. Bergkvist: F amiljebilj ett. Bonniers 1953. 9:50. Ordet ”synd” frammanar som bekant associationer med vackra nakna flickor, inte med elaka skvallerkäringar eller tortyrbödlar i Bel-sen. Ordet ”moral” betyder likaså för de flesta människor att avstå från den först nämnda sortens nöjen, medan det i mycket mindre grad har något med den andra eller den tredje sorten att göra. Utan att göra sig några funde-rare över om detta är de båda ordens enda eller rätta eller ursprungliga betydelse, använder Sven O. Bergkvist dem i sin korta och dramatiska roman ”Familjebilj ett” i denna deras gängse mening som avgörande nyckelord, och kommer alltså mycket riktigt fram till den slutsatsen att det är bäst att göra sig av med all moral. Den gör oss bara till odjur. Hans hjälte är en man som i ett frireligiöst hem blivit fostrad att ljuga bort och undertrycka all sin sexualitet. Det första resultatet är att han våldtar en ung flicka, som han sedan blir tvungen att gifta sig med. Utbryt-ningsförsöket resulterar alltså bara i värre fångenskap och värre samvetskval. Att börja med åstadkommer samvetskvalen att han blir impotent gentemot hustrun. Så gör han nästa utbrytningsförsök: lämnar efter ett häftigt uppträde predikantskolan, som fadern satt honom i, och blir kontorist. Denna gång blir det ett nervöst sammanbrott av hans samvetskval över att inte ha följt faderns direktiv, och han hamnar på nervhem. Här gör han ett ännu mer medvetet och tillspetsat försök att komma ifrån den moral han känner som ett tryckande band: han begår äktenskapsbrott med en ung slampa på nervhemmet. Han vansköter förstås historien och det blir upptäckt och skandal och han skickas hem. Där gör han sitt sista, förtvivlade försök att komma ifrån det outhärdliga trycket att alltid försöka framstå bättre än man är: han talar om för hustrun vad han gjort, i en vild förhoppning att äntligen en gång få tala sanning och få sanning tillbaks. Men då är också slutkatastrofen där. Hustrun begår självmord av förtvivlan och mannen dukar definitivt under för det onda samvetets ursinniga plåga. I slutscenen körs han till sinnessjukhuset. Bokens synopsis visar alltså inte bara vilken utmärkt pjäs det kunde bli av den med mycket lätta ändringar, men också med vilken frenetisk rätlinjighet Sven O. Bergkvist har drivit 217