BOKRECENSIONER sin hjälte till tragediens yttersta punkt, utan att ge honom någon chans till räddning. På ingen punkt i hela historien kan man påvisa att han borde ha handlat på ett visst annat sätt för att nå ett lyckligare resultat. Hans öde är en gång för alla grundlagt, när bördan av den borgerliga anständighetens livsstil lades på honom med religionens, samhällets och familjens auktoritet. Ingenstans, varken i sitt arbete eller i sitt förhållande till människor eller i sitt förhållande till Gud, får han en grön oas där han kan få vara i fred för denna anständighet med stenansikte. Han har visserligen en aning om att en sådan finns någonstans, att ”livet” finns någonstans där han inte är, men om vägen dit har han aldrig en aning. Framför allt har han givetvis inte det minsta begrepp om att kristendomen, som han avskyr, i själva verket är motsatsen till denna anständighetslag och innehåller dess specifika motgift — en sak som han för övrigt kan vara ursäktad för, eftersom det finns alltför många kristna som gör sitt bästa att dölja det förhållandet. Som kulturkritik är Sven O. Bergkvists roman medvetet enögd. Som konstverk har den av samma ensidighet fått en våldsam kraft och koncentration, trots en ytterligt sordinerad vardagston i de flesta beskrivningar och samtal. Det är sällan huvudpersonen samlar sig till ett kraftutbrott utåt, hans repliker är tänkta lika ofta som uttalade — men på författarens intensitet tar man aldrig miste. Hatet mot ett inympat överjag, som upplevs som uteslutande livsfientligt och som ändå är omöjligt att besegra, bränner och svider på var och en av romanens sidor, uttryckt i en visserligen inte originell men effektiv symbol. Det finns egentligen bara två personer i ”Familj ebil-jett”: huvudpersonen och hans hatade samvete. Alla de övriga är sedda uteslutande ur hjältens synvinkel, som något han behöver eller något han vill göra sig fri från, och författaren har inte utsträckt sin skapande sympati till någon av dem. Utom i viss mån till älskarinnan på nervhemmet, men hon är i de ögonblicken också väsentligen en dubblering av hjälten, hans egen ekvation uppställd med litet annorlunda siffror. Något av en rättsin-lagas torka och hårdhet karakteriserar därför boken — men en rättsinlaga skriven av en mycket skicklig och djupt engagerad försvarsadvokat, som aldrig tappar indignationen men heller aldrig tappar huvudet. Sinnessjukdomens utbrytande i sista kapitlet är därför inte på minsta vis skildrat inifrån, det är en uttänkt symbol för den yttersta hopplösheten i upproret och har ingen sanning på något annat plan. Kerstin Anér BRANDRÖKSROMANER Helmer Linderholm: Svedjejolket. Höker-bergs 1951. 10:—. Helmer Linderholm: Berget och lågorna. Hökerbergs 1952. 11:50. Helmer Linderholm tillhör kanske inte den yngre prosans allra ansenligaste koryféer (men man skulle nog ändå — åtminstone inom parentes — vilja påstå att hans totala bortglömdhet i det förträffliga standardverket ”Litteraturhandboken” illustrerar en ganska onödig skepsis). Skeptisk behöver man framför allt inte vara mot Linderholms berättargåvor: de är av gediget fabrikat. Även om han inte skriver så elegant som många andra är det nämligen i gengäld alltid han själv som skriver. Hans stil koketterar eller krumbuktar inte; den går rakt på sak, i direkt och saklig offensiv. Det är en stil som skär ut kraftfulla träsnitt ur den fysiska verkligheten men genast blir tafattare inför mer inåtvända sammanhang. Som människoskildrare har Linderholm sina påtagliga brister: han skänker gärna sina personer dramatisk akustik men är långtifrån lika frikostig när det gäller att lyssna sig in till vad de egentligen säger (och inte säger). Linderholm dras gärna till upprörda skeenden med mycket folk i; hans förmåga att hålla ihop sådana massuppträden inom en koncentrerad kompositionsram är utan tvivel avsevärd. Åtminstone om man dömer efter hans två senaste romaner. De är förlagda till det tidiga 1600-talet och handlar om hur den österbottniska allmogen efter nederlaget i klubbekriget emigrerade över till Sverige, hit-lockad av hertig Karls löften men ofta mottagen som paria. Exakt samma motiv har Sven Rosendahl tagit upp i sin roman ”Elden och skärorna” och även om Linderholm vid en j ämförelse drar det kortaste strået är detta strå ingalunda av någon katastrofal korthet. Linderholm saknar visserligen Rosendahls psykologiska djupkontakt men visar i gengäld betydligt större misstänksamhet mot romantiska överdrifter. ”Svedjefolket” handlar om själva klubbe- 218