BOKRECENSIONER kriget och om finnarnas första försök att bryta ny mark i det nya landet. ”Berget och lågorna” är en fristående fortsättning och berättar om Paavo Verduinen, om hans uppväxtår i ett vildmarkspörte där matsedeln ofta bjuder så magra delikatesser som blåsippor, orrblod och gäddrom, om hur fadern sen säljer honom till koppargruvorna och om hur han där tack vare sin intelligens (av somliga uppfattad som svartkonst) avancerar till brevryttare, om hur han så råkar i onåd och måste fly in i skogarna som fredlös men i slutscenen tycks komma på legal köl igen. Det är en indi-vidualitetskamp mot förtal och fördomar, mot brutaliserande överhet och vidriga existensvillkor som Linderholm gestaltar i ofta starkt visuella bildsviter (med det lugna vintermörkret uppfläkt av trotsiga eldsken). Egentlig fördjupning saknas dock och den historiska känslan går stundom på styltor; dialogen är exempelvis ibland tidsinstuderad på ett sätt som kan påminna om skolradions krönikespel. Annars ligger det av allt att döma pålitliga kunskaper bakom den tidsatmosfär Linderholm frammanar med ett slags brandrökssträv konkretion. Överhuvud är de bägge romanerna rejäla hantverksprodukter: lite grovt tillyxade men samtidigt utförda med en kantig uttrycksfullhet av personligt signum. Carl-Eric Nordberg INVITER TILL DET OVISSA Bertrand Russell: Satan, i sovstaden. Översättning av Anders Byttner. Natur och Kultur 1953. 9:50. T. S. Eliot publicerade i sin första diktsamling 1917 ett poem om en herre som hette Mr. Apollinax. Man fick se hur han dök upp på en städad, akademisk tebjudning i Nya England och spridde oro och förvirring genom sitt fauniska väsen: Jag tittade efter om herr Apollinax’ huvud skulle rulla under en stol eller grimasera ovanför en skärm med sjögräs i håret. Jag hörde kentaurens hovar smattra på den hårda grästorven och hans torra och lidelsefulla tal slukade eftermiddagen. ”Han är väl förtjusande” — ”Men vad menade han egentligen?” ”Han hade spetsiga öron ... måste vara obalanserad.” ”Han sade en sak som jag kunde ha bestritt.” Av änkefru Phlaccus och professor och fru Cheetah minns jag bara en citronskiva och en mandelkaka som man bitit i. Det har ibland förmodats att Eliots gode vän Bertrand Russell fått låna drag åt huvudpersonen. När nu Russell själv vid åttio års ålder gjort skönlitterär debut med en novellsamling handlar berättelserna till stor del just om det irrationellas inträde i en välordnad vardag, som gärna framstår som tråkig. Det mystiska och ovissa är i boken lockande, men nästan alltid livsfarligt. Titelberättelsen handlar om en viss dr Mallako, av allt att döma en förklädd djävul, som på sin praktik i en stilla förstad tar emot missnöjda genomsnitts-personer med löfte att fabricera fasor åt dem. De får alla anvisning på ett litet snedsteg, som snabbt skall föra dem högt upp i solskenet, men knappt har de stigit ur den lugna var-dagstillvaron förrän de är förlorade: de djärva kupperna passar ingen av dem och de väntade vinsterna hämtas i stället av ett annat slags människor, som skymtar förbi med sardoniska grimaser. ”Fröken X:s korsikanska eldprov” (den först skrivna berättelsen, som publicerades anonymt i tidskriften Go förra året) berättar om en snäll och lojal kvinnlig sekreterare, som under en semester på Korsika råkar in i ett högadligt rövarband, där man på det mest tilldragande sätt sammansmälter feodal och dollarbetonad romantik. Men även för fröken X blir mötet med de farliga krafterna ödesdigert — hon kommer hem efter att ha svurit en fruktansvärd ed, vars följder ändrar hela hennes liv. ”Infraredioskopet” är en satir mot de stora makterna press, reklam, finans och vetenskap, som sammansvär sig för att lura mänskligheten att köpa ”infraredioskop”, så att den kan upptäcka tecknen på en uppdiktad invasion från Mars. Men även de mäktigaste straffas till slut för sin flirt med det ovissa: det kommer verkligen en planetarisk invasion, mot vilken deras skräp inte kan hjälpa. De två avslutande novellerna är små mau-passantartade anekdoter, som främst bygger på sin lustigt skildrade miljö, i det ena fallet universitetet ”Oxbridge”, i det andra den välkända engelska prästgården. Bägge visar hur tillfälligheter kan påverka ett liv, i ena fallet till olycka, i det andra till lycka. Bägge börjar bra, men den ena mynnar ut i en lösning, sentimentalare än t.o.m. Dickens och särskilt omöjlig när den omges av Russells frostiga cynism. Den andra bygger så mycket på sitt tunna uppslag, att konstruktionen faller i spillror. 219