BOKRECENSIONER Om en stjärna från utländska kapplöpnings-banor startar i en engelsk handikap får han automatiskt bära toppvikt. En liknande belastning brukar drabba berömda författare som går in på andra områden än sitt eget. Russells bok är inte så mycket att göra väsen av om man bryr sig om att författaren är Nobelpristagare och har skrivit ett av de viktigaste arbetena i modern filosofi. Tonen är ofta kvick, mycket cynisk och har den lite arroganta överlägsenhet, som så ofta beundrats och kritiserats hos ”bloomsburygruppen”, den intellektuella krets till vilken också Rus-sell hörde. Mot detta bryter sig en viss tafatthet i handlaget. Russell åberopar sig i inledningen på två förebilder: ”The Mysteries of Udolpho” och ”Zuleika Dobson”. Liksom dessa båda berömda romaner skildrar hans bok, som sagt, de farliga irrationella inslagen i livet, men skiljer sig oförmånligt från dem bägge. ”Satan i sovstaden” saknar både den graciösa talangen att berätta och den utsökta poesin i Max Beerbohms roman om Zuleika och även om den är långt mindre svulstig än Mrs. Radcliffes 150-åriga skräckroman, saknar den också det medryckande i temperamentet, den kärna av tro på vad man skriver, utan vilken inte ens de enklaste följetongs-krav kan fyllas, om man får tro en kännare. Russells noveller är alltså fingerövningar, som nog inte lägger något till hans allmänna betydelse. På ett mindre anspråksfullt plan än deras ton och uppläggning antyder är de emellertid tämligen underhållande och låter sig utan svårighet läsas, med diverse roligheter som belöning. Alltid kan det vara skäl att följa denne debutants fortsatta framträdanden med intresse. ÄKE RuNNQUIST KÄRLEK I TRÄD Truman Capote : Gräsharpan. Översättning av Olov Jonason. Panacheserien. Bonniers 1953. 9:50. Truman Capotes roman ”Andra röster, andra rum” var en av det amerikanska fyrtiotalets finaste debuter, och att han är en författare värd att uppmärksamma och följa ger också hans nya roman omedelbart vid handen. Omedelbart — därför att boken genomgående har en så fin ton, intim och direkt, full av både vemod och komik och mättad av en sen- sorisk sensibilitet, som översättaren kongenialt har tillvaratagit. Nedanför höjden växer ett fält med högt indiangräs som skiftar färg med årstiderna: gå ut och titta på det om hösten, i slutet av september, när det är rött som solnedgången, när scharlakansröda skuggor fladdrar som eldsken över det och höstvinden spelar på de torra stråna, suckande fram en mänsklig musik — en harpa av röster. Det är alltså lätt att intyga att ”Gräsharpan” är en alldeles utsökt bok med ett eget personligt tonfall, inte så litet präglat av författarens av allt att döma påfallande starka ”barndomsfixering”. Ett skimmer av naivitet och pubertet insveper berättelsen i ett säreget ljus som utplånar skillnaden mellan berättaren och huvudpersonen. Man får ett starkt intryck av att den sextonårige Collin står författaren nära i tid och rum, alla förvandlingar till trots, alla diktade äventyr till trots. Ty ”Gräsharpan” är ett äventyr, kanske nästan en saga. En saga om en underlig liten grupp som i revolt mot omgivningen hamnar i en paviljong i ett träd i en skog vid den gröna slingrande floden. Den kan naturligtvis läsas som en allegori över hjälplösas frihetslängtan, protest och kapitulation. Den kan också avnjutas som ett kortvarigt och inte alldeles smärtfritt gapskratt åt det ordnade samhällets hycklade välvilja och beskäftiga entreprenader. Ett skratt som stegras till grotesk cirkus i episoden med den praktfulla kvinnliga resepredikanten och hennes femton vagabonderande barn, men som i övrigt ljuder någorlunda sannolikt i den miljö där — om man får tro litteraturen — det mesta kan och brukar inträffa, det vill säga en sydstatsmilj ö, där proletariat och dekadent aristokrati förenas i dammig förvittring eller sugande försumpning — här och var en gynnsam jordmån för blomstrande primitivitet. Berättelsens originalitet ligger i att den så fint koncentreras till revolten i trädpaviljongen och att den absurda idén hela tiden omgärdas med ganska trovärdiga förlopp. I och för sig är den väl inte djupsinnigare än många andra robinsonader, egentligen kanske inte djupsinnigare än låt oss säga ”Huckle-berry Finn”. Persongalleriet består visserligen av ganska bisarra personer — men kanske just deras originalitet ger dem ett iögonfallande drag av gamla bekanta. Den litet rubbade, världsfrämmande och flickaktiga gamla damen i skärt. Den befallande, planerande och verkställande damen i svart (med det dystra 220