BOKRECENSIONER minnet i byrålådan av det som sårat henne och gjort henne osårbar). Den komiskt envisa och vidskepliga tjänarinnan med ett hjärta av åtminstone silver. Den späde fantasifulle gossen med underlägsenhetskänslor och tillgivenhetsbehov. Den försigkomne och framfusige ynglingen med behov av bilar och flickor. Den rättänkande gamle herrn, en domare utan domstol, med kärleken kvar och livet bakom sig. — Den ståtliga modern till femton barn med sina väldiga ögonfransar och sin djärvt kolorerade mun är onekligen samlingens tour de force. Hon har väl snarare pubertetspsykologiska än litterära anor, men ändå för hela episoden med Ida och hennes Homer Honey-cirkus tanken till Saroyan, medan systrarna i skärt och svart och deras svårhanterliga negress är milda variationer av Faulkners mildare porträtt. Och detsamma kan gälla den späde gossen och domaren. Emellertid gör man Truman Capote orätt med en så enkelt skisserad genealogi. Han plagierar inte andras figurer. Snarare är personskildringen i hög grad hans styrka; hans utomordentliga observationsförmåga gör att han snabbt och lysande individualiserar sina gestalter. Han är avgjort bättre som observatör och berättare än som analytiker. Vår föreställning om hur Dolly, den oemotståndliga stackars damen i skärt, ter sig och beter sig, lämnar ingenting övrigt att önska. Själva hennes otydlighet, hennes osannolika väsen av beskäftig fjäril, av dåraktig visdom, av praktisk andeuppenbarelse blir fullt tydlig. Därmed får man också låta sig nöja. När de övrigas varma känslor för denna luftiga gestalt antydes, tror man på dessa känslor — som man tror på symboler. Men vad är den verkliga innebörden i sextonåringens förälskelse i den åldrade Dolly? Däröver kan man göra sig tankar, men författaren har inte röjt sina. Han suggererar oss att veta, inte att förstå. ”Sedan Dolly hade dött använde jag en lång tid till att bara gå och driva. Det enda jag intresserade mig för var att ha roligt.” Åke Janzon MODERN HELGONSAGA Luise Rinser: Livets brännpunkt. Översättning av Hilde Björnsen. Natur och Kultur 1952. 14:75. I en översikt över den nyare tyska litteraturen häromåret utgick Luise Rinser från en indelning i ”littérature pure” och ”littérature engagée” efter känt mönster. Men hon reserverade sig strax för det dogmatiska i grupperingen och tilläde: ”Det finns emellertid en rad författare som utan att vara direkt och uteslutande engagerade sysslar med verkligheten inte så mycket för att förändra den politiskt som för att göra en konstnärlig framställning av den. Till dem hör ... jag själv.” Utmärkande för den gruppen är: en lidelsefull strävan att säga sanningen, dvs. att vi lever i en ödemark av osäkerhet som måste uthärdas; att vi måste finna oss i att leva motsägelsefullt; att vi inte längre får dra oss tillbaka till det borgerligt konventionella; och att när den gamla ordningen led sammanbrott räddades ändå något som äger evighetsvärde: ”kärleken, känslan för naturen, barndomsminnena, denna underström av myter hos alla diktare, och det religiösa inom oss”. (BLM 1952, s. 36 ff.) Det är inte svårt att konstatera att Luise Rinser tillämpat detta program i sin nya roman. Den är till brädden fylld av samtidshän-delser, den gestaltar med psykologisk konst ett individuellt öde, ett kvinnoöde fyllt av motsägelser, mot bakgrunden av Hitlertiden; den har en grundton av osäkerhet, ödslighet och sammanstörtande ordning; den är formad med lidelse och artistisk beräkning; den har övertoner av, om inte religiositet så dock någon sorts paradoxal tro på och häpen undran inför människans möjligheter — en tro bortom eller innanför förtvivlan. Nina är — om man så vill — ett modernt helgon, fylld av motsägelser, med en enda ledstjärna: sanningen. Ibland gör den henne hård: hon revolterar föraktfullt mot sin borgerligt småskurna familj och säger föräldrarna vad hon tänker om dem; hon ger efter för sin kropps krav och ger sig vid samma tid åt flera män; hon överger sina barn när hon för en lidelses skull måste lämna Tyskland. Men lika ofta gör sanningen henne spontant kärleksfull, modig och uppoffrande: hon rusar in i folkmassan kring den brinnande synagogan, rycker till sig en femårig judisk pojke och håller honom dold för nazistdjävlarna. Efter hennes tukthusvistelse på våren 1945, råkar en sårad SS-man söka skydd i hennes hus: hon förstår vem det är, tvekar, men gör honom frisk och låter honom undkomma. Varför? frågar systern, och Nina svarar tankfullt: ”Jag vet ju för länge sedan att jag inte får göra något ont. Inte för straff 221