BOKRECENSIONER lagarnas skull eller för de tio buden. Utan helt enkelt för att det inte lönar sig. Det onda är så ofruktbart.” Det tycks vara Luise Rinsers etiska grundtema: sanningen är god och levande, även om den ter sig hänsynslös — det onda är lögn och död. I så fall en tanke som framförs utan ringaste salvelse, sentimentalitet eller tysk-retorisk patetik: Nina är ett beundransvärt kvinnoporträtt, estetiskt lika njutbart och övertygande som moraliskt uppbyggligt — man lär inte glömma det. Vid sidan av Nina blir de andra figurerna en smula bleka, ofta inte riktigt trovärdiga. Det sammanhänger med berättarformen. Luise Rinser har valt ungefär samma ram som Olle Hedberg i ”Bekänna färg”. Den som berättar är Ninas syster, en hygglig vardagsmänniska som alltid levat ett lugnt liv. Hon kallas till München som Nina just är beredd att lämna, några år efter kriget. Våningen är nästan utrymd, det är ödsligt i de marskyliga rummen där systrarna tillbringar ett par dygn under samtal och läsning och viskydrickande. Lektyren är framför allt en samling dagboksanteckningar, författade av en nu avliden läkare, Stein, som var tjugo år äldre än Nina. Han älskade henne men hörde till de människor som inte vågar gripa in — ”a man who could not make up his mind”. Spelet mellan dem är fint återgivet — genom sin ungdom, sin okuvlighet, sin tysta vädjan till solidaritet och till kamp för människans värdighet lyckas Nina ibland förmå honom till modiga handlingar. Men han har inte kraft att erövra henne — man anar att de båda är besvikna över utgången, även hon som lidelsefullt förälskat sig i en annan, en mystisk främling. Denna form är onekligen en smula konstlad. Brev och dagböcker är alltid riskabla speglar i en psykologisk roman. Vinsten kan vara intim och allsidig belysning av huvudpersonen (det är fallet här), men dag-boksförfattaren får lätt ett drag av allvetande diktare vilket stör fiktionen. Stein är trovärdig som typ, men inte som individ. Författarinnan mystifierar också läsaren i onödan, särskilt i början där man får kronologiskt osamman-hängande glimtar av Ninas liv. Men helhetsintrycket av Luise Rinsers roman är imponerande — författarinnan hör avgjort till dem som ger hopp om den tyska litteraturens framtid. Hans Levander HEMLIG UNDERVISNING Diktaren om dikten. Redigerad av Karin Treffenberg. Förord av Åke Janzon. Natur och kultur 1952. 7:50. Walther Eidlitz: Indisk mystik. Översättning av Ann-Mari Henschen. Verdan-dis småskrifter. Bonniers 1953. 3:75. Tjugosju poeter har hörsammat ett förlags uppmaning att i förtydligande syfte utlägga en egen dikt. Enkätens frukter har samlats i en liten bok med titeln ”Diktaren om dikten”. Långtifrån alla svaren är klarläggande, och själva ämnet tycks inbjuda till truismer. Vilket inte hindrar att serien också innehåller sanningskorn, värdefull upplysning, tankeämnen. Rabbe Enckell bestrider för sin del hetsigt personligt själva rundfrågans berättigande. Diktaren, menar han, kan aldrig säga något om sin dikt; däremot bör dikten utsäga något om diktaren. Det låter höra sig, såtillvida som man bör misstro en skald som kan ”förklara” allt i sin dikt och vet allt om den, ty det bevisar ju bara, att han har spekulerat ut den, icke fött eller undfått den. Diktandet är något hemligt som av sina utövare kräver ”tystlåtet hjärta”, förseglade läppar. Enckell har också rätt i att man bör unna läsaren självverksamhetens glädje. Dyrbar är den uppmärksamma vakenhet som diktläsning försätter oss i. För egen del högaktade jag Pär Lagerkvist som aldrig framträdde ur sitt mörker, när svenska folket satte sig ner för att grubbla igenom Barabbas-problematiken. Men var går gränsen? Lämnad helt i sticket kan läsaren också gå vilse och behöva en gurus stödjande hand. Det måste finnas en möjlighet att ge undervisning om det hemliga och lagar för denna undervisning. Och nog vore det besynnerligt, om inte skalden själv, som — om han verkligen är skald — måste veta åtskilligt om diktandet och mer om sig själv än vad andra vet, ibland skulle kunna vara denna guru. Enckell själv exempelvis, bryter inte sällan framgångsrikt mot sina egna förbud, och i denna serie utför Bertil Malmberg och Karl Vennberg med oantastlig objektivitet analyser av egna dikter, av vilka man kan lära sig mycket, utan att ändå förlamas. Ebba Lindqvists upplysning att hennes dikt ”Nattviol” har sin rot i en systerlig känsla för Karin Boye, är ett faktum som ingen läsare skulle kunna komma fram till på egen hand; 222