BOKRECENSIONER även om upplysningen inte ökar diktens skön-hetsvärde blir associationerna rikare. Ibland kan en författares biografiska eller sakliga upplysningar bekräfta en tolknings riktighet eller rätta ett missförstånd. I en litterär cirkel lästes för en tid sedan Arne Nymans vackra ”Flöjten”, samma poem som författaren själv har valt att belysa i serien: En flöjt av blod och senor klingar till. Den spelar ingenting som blodet vill. Den sjunger ingenting som senor vet. En fläkt från evighet till evighet genom en fågels strupe vägen fann. Och fastän flöjten ljög var tonen sann. Vad författaren biografiskt berättar om falsk-myntarkänslor inför jaget och själva diktandet och om dess oemotståndlighet trots allt, bestyrker att den tolkning vi enades om åtminstone inte gick åt fel håll, varför alla som var med då måste känna sig tacksamma för upplysningarna. — En annan sida av problemet vidrörs av Staffan Larsson som i ett intressant bidrag skildrar sina försök att för en vän, bunden i logiskt-intellektuella tankevanor, förklara en dikt om ”ensamhetens frysande lycka”, syftande till så kallad ”ren poesi”. Naturligtvis misslyckades det och författaren kände hur poesin gäckande flydde bort under de tröttande omskrivningarna. Ty: Ej genom undervisning når man Atman, ej med förstånd och mycken skriftlärdhet. Blott den som Atman utvalt nås av Atman, för honom Atman visar fram sitt väsen. Citatet återfinnes i en verdandiskrift med titeln ”Indisk mystik” av Walther Eidlitz. Författaren är känd för svensk publik genom sin bok ”Den glömda världen” som skildrade egenartade, mycket intressanta upplevelser av indiskt fromhetsliv och tänkande. Eidlitz’ innerliga förhållande till sitt ämne — han tillhör själv en viss riktning inom detta trosliv, den så kallade bhakti-fromheten — var bokens på en gång styrka och i någon mån svaghet. I ”Indisk mystik” är den enbart en fördel. Det måste vara halsbrytande svårt att på så kort utrymme och för så bred publik säga någonting icke enbart vagt om ett så väldigt ämne, vars historia förlorar sig i ett dunkel, där tid och rum icke existerar på samma sätt som hos oss och där överföringen av vetande sker främst på muntlig väg, men såvitt jag förstår (som menig i ledet) har Eidlitz med smidig intelligens och konstnärlighet i greppet inte bara lyckats intressera för sitt ämne utan också nått mycket långt i konsten att göra svår-fattliga ting fattbara. Författaren återger data ur detta uråldriga vetandes historia, han anför brottstycken ur den heliga poesin, stannar inför vissa stora diktare som fört traditionen vidare, exempelvis Krishna Chai-tanya, en skald som levde samtidigt med Luther och som inspirerade en hel storartad litteratur av — som det sägs — enastående skönhet och rikedom. Eidlitz är själv sysselsatt med Krishna Chaitanyas biografi. Vidare uppehåller sig författaren vid de kärnord som för rakaste vägen in i vetandet, såsom Atman, Brahman och dharma, yoga, vilket betyder ”förena”, ”förbinda”, upanishad som betyder ”hemlig undervisning” och går tillbaka på grundbetydelsen ”sitta bredvid” eller ”sitta vid guruns fötter”, mystik som betyder ”sluta läpparna” och guru, lärare. Guru behöver i Indien inte nödvändigt vara en människa; det kan också vara ”ett lekande barn, en myra, ett djur eller den tålmodiga jorden”, kanske också, som sagt, i sällsynta fall, en modern diktare. Eidlitz skildrar också så kallade ”atmiska upplevelser” hos sena tiders västerlänningar, t.ex. hos Tennyson — tillstånd av skådande vakenhet, efterföljda av svart förtvivlan när tillståndet viker. Och är inte detta samma sak som Staffan Larsson är inne på, när han i sitt inlägg (se ovan) skriver: ”...den rena poesin, omöjlig och oåtkomlig, kanske är den farlig och förfärlig att syfta till? Om den fanns där, skulle någon kunna fatta den? Och uthärda? Den skulle bara finnas till, av sig själv och för sig själv. Utanför människan och det mänskliga.” Här snuddar man vid frågan om vi i vår kulturkrets över huvud taget är i stånd att uppnå den inre samling som indierna har tränat sig i sedan många århundraden och om vi ens skulle uthärda den. Frågan är säkert viktig för skriftens författare, som i en utåtvänd miljö kanske känner sig som något av en missionär för det inre livet. Det blir också en varsam väg han förordar. Någon annan metod för oss vanliga dödliga att lära känna denna glömda värld finns väl ej än ett studium av själva urtexterna eller av goda översättningar, gärna vid en förfaren gurus hand. Margit Abenius 223