BOKRECENSIONER OM STRINDBERG Carl Reinhold Smedmark: Mäster Olof och Röda rummet. Almqvist & Wiksell 1952. 28:—. Hans Lindström: Hjärnornas kamp. Psykologiska idéer och motiv i Strindbergs åttiotalsdiktning. Natur och Kultur 1952. 20: —. Strindbergs-avhandlingarnas antal är legio, ity att de är många. Framför mig ligger två nya doktorsspecimen, de sjätte och sjunde i ordningen av dem som ägnats titanen och hans verk, och som förtjänar att notifieras i dessa spalter. Efterhand som forskningen framskrider blir det ju alltmera tydligt, att Strindberg genomlöpt, i sin produktion upptagit och omsmält praktiskt taget alla sin tids litterära strömdrag, och han kan sålunda i tur och ordning studeras i sin egenskap av mätare och exponent på en rad sådana. Här blir vi nu i två grundlärda verk förtrogna med både samhällsreformatorn och själslodaren, svarande mot båda sidorna hos den nordiska genombrottslitteraturens j anusansikte. Carl Reinhold Smedmark har tagit den förstnämnde på sin lott och har såtillvida haft otur som Hagsten i fjolårets kämpaavhandling har föregripit hans undersökning av ”Mäster Olof”; i det fallet har Smedmark därför måst nöja sig med visserligen betydelsefulla nyanseringar och diskuterande synpunkter. En viktig fråga är härvidlag den, om pariskommunen har satt spår i det unga geniets första mästarprov; Hagsten lyckades göra troligt att det förhöll sig så, men Smedmark ställer sig skeptisk, och debatten får troligen anses oavslutad. Tyngdpunkten i framställningen ligger emellertid vid ”Röda rummet”, och det hör inte till alldagligheterna i svensk litteraturforskning, att en av de stora, ”klassiska” romanerna blir så grundligt och allsidigt genomlyst och undersökt som här. Svanbergs studier över Viktor Rydbergs romaner och Sten Linders över Ernst Ahlgrens är de enda motsvarigheter jag i en hast kan erinra mig. Smedmark har haft den ojämförliga förmånen att äga tillgång till originalmanuskriptet och har med hjälp av detta och andra dokument lyckats teckna romanens inre tillkomsthistoria, de förskjutningar som ägt rum mellan uppläggningen och det slutliga utförandet, betingade av personliga upplevelser och erfarenheter under konceptionstiden, förändringar i om givningen, tillkommande impulser och idéfer-ment. Hand i hand med denna genetiska studie — som bland annat lett till fastställandet av bristande sammanhang, inre motsägelser och stridiga föreställningar i romanen — går de komparativa forskningarna, ytterst omfattande, som sätter in Strindbergs genombrottsverk på sin plats i samtidens prosakonst och ger den ett brett tecknat bakgrundsperspektiv av dansk och norsk, rysk och fransk litteratur, för att inte tala om amerikanska humorister samt kulturhistoriska och journalistiska skribenter. Göran Lindblad, som föregått Smedmark på denna mark, hade dels överdimensionerat Dickens’ inflytande, dels nöjt sig med en flott men flyktig ytskumning av frågorna. Med sällspord energi har Smedmark vidare gått igenom romanens figurgalleri och i varje enskilt fall visat upp, vad de olika personna-gerna har fått låna från Strindberg själv, i vad mån de går att återföra på andra levande modeller eller återspeglar sociala förhållanden. Framställningen avslutas med en inträngande exposé över samhällskritiken i ”Röda Rummet”, en studie som följdriktigt formar sig till en skickligt gjord rundmålning av 1870-talets svenska samhälle och av hur det brytes genom det strindbergska revoltörtemperamentets prisma. Såvitt lekmannen kan döma är Smedmarks arbete genomfört med största omsorg och noggrannhet; författaren rör sig kunnigt och säkert med ett stort material, idéhistoriskt, biografiskt, litterärt och samtidshistoriskt, och även om det psykologiska perspektivet medvetet har skjutits något i bakgrunden, så finns det dock med, och det förefaller åtminstone som om alla de väsentliga synpunkterna hade beaktats. Boken är överskådligt disponerad, klart och ledigt och redigt skriven, men bjuder inte på några nyheter eller överraskningar i fråga om de metodiska greppen. Detta senare måste däremot sägas vara fallet i Hans Lindströms avhandling om psykologen, det slutande åttiotalets Strindberg, eftersom huvudsyftet här har varit det originella och högintressanta att studera en ung vetenskapsgrens inflytande på ett skönlitterärt författarskap. (Framtidens forskare får en härlig uppgift i att undersöka djuppsykologiens betydelse för 1920- och 1930-talens litteratur!) Framställningen har kommit att röra sig över vida lärdomshistoriska fält, och vad som kan invändas är egentligen bara det, att överbyggnaden är en smula för tung och mäktig; i sista hand är instrumentet inriktat endast på 224