BOKRECENSIONER ett av Strindbergs centrala verk, ”Fröken Julie”, och för övrigt är det bara ”Paria” och några noveller som har dragits in i blickfältet. Utgångspunkten är självfallet given i den vändning i Strindbergs själshistoria,som följde med giftasåtalet och därmed vaknande förföljelseidéer, här synkroniserad med framträdandet av en nordisk litteratur, som inte längre var idealistiskt problemdebatterande och sam-hällsreformatorisk i Kierkegaards och Brändes’ efterföljelse utan objektivt människo-skildrande och psykologiskt bottenlodande, definitivt färgad av dansk-fransk naturalism. Av största betydelse är Lindströms påpekande, att ”Tjänstekvinnans son” inte utan vidare kan begagnas som nyckel till Strindbergs personlighet och livsöde; där har han redan tagit intryck av vissa psykologiska teorier och har tillrättalagt det självbiografiska stoffet med hänsyn till dessa. Hur den franska naturalismen och dess inre opposition, representerad främst av Bourget och utmynnande i mystik, har spelat in i Strindbergs antiliberala frontförändring under åttiotalets senare hälft, har Lindström i första hand sökt följa efter litteratur- och idéhistoriska linjer. Perspektivet vidgas emellertid mycket snabbt till att omfatta läkarvetenskapens, psykiatriens och kriminologiens framskjutna position i detta allmäneuropeiska strömdrag, vari även Strindberg rycktes med. Lindström har i detalj och med rikhaltiga belägg i hans beläsenhet på området kunnat visa upp, hur han, personligt och godtyckligt som alltid men också med enastående konstnärlig intensitet, försökte omsätta de osmälta lärdomarna i dikt och debatt. Och efterhand leddes Strindberg, likt Ola Hansson och så många av sina kontinentala kolleger, in i den psykologiska mystiken och suggestions-psykologien, fick kontakt med företeelser som hypnos och spiritism både i franskt vetenskaplig och hemmasvenskt lekmannamässig tappning, slutligen också med animal magnetism och andra ockultistiska föreställningar. Lindström har på ett betydelsefullt sätt vidgat vår kunskap om 1880-talets tankevärld genom att med hjälp av en imponerande lärdomsapparat fastställa, vilken framträdande roll dessa föreställningar verkligen spelade, och Strindberg blir här en registrator av sällsynt sensibilitet. Men forskaren har inte nöjt sig härmed utan har följt den pyskologiska mystiken tillbaka till dess upprinnelse på 1700-talet och dess tidiga förlopp tvärs igenom romantikens fantastiska kulturlandskap, och på det viset har han lyckats etablera ett väldigt sammanhangs-svep över hela 1800-talet ända tillbaka till förromantiken, som knappast har varit fullt beaktat hitintills. Det besannar sig återigen, alt nya uppslag i fråga om metoden ofta öppnar verkligt nya och överraskande utsikter över kulturens historia. Därtill kommer, att Lindströms avhandling även i stilistiskt avseende står på ett mycket högt plan och utgör en särdeles fascinerande läsning, även om hans lovliga strävan att i tydlighetens och klarhetens intresse hålla isär de skilda psykologiska skolorna har medfört en del olustiga upprepningar. Holger Ahlenius DET SVARTVITA SPELET 50 nutida svenska grafiker. Folket i Bilds konstklubb 1952. 7:75. Nils Lindgren: Bertil Bull Hedlund. Norstedts 1952. 30: —. Gösta Lilja: Gerhard Hennings etsningar. Allhem 1952. 30:—. Folket i Bild har arrangerat ett porträttgalleri för 50 nutida grafiker. Var och en har fått utrymme för adress, några data, prov på konst, självporträtt och en personlig deklaration. 49 har lämnat sin adress i mera trivial-postal mening, men letar man efter en intimare och inre adress, efter en sådan som Birger Sjöbergs ”träffas säkrast i hjärtat”, då visar det sig att grafiker, dessa mästare i knapphet, gemenligen är ett mycket tillknäppt och reserverat släkte. Vanja Ebbersten tittar mycket misstänksamt på läsaren (eller på sig själv i spegeln) och hon lämnar heller inte ut någon bekännelse om sin konst. Många andra har gjort som hon och lämnat blankt. Stig Åsberg har t.o.m. hemlighållit sitt ansikte. Louis Bastin har nästan gjort detsamma. Hans självporträtt skulle ha ytterst begränsat värde vid en efter-lysning. Han säger också: ”Jag tycker inte att konstnärer skall yttra sig om konst”, en mycket diskutabel tes. Många har kanske tyckt som han men de flesta av de 50 har inte lyckats motstå bokredaktören Åke Meyersons utsugning. Han har alltså fått en del svar om den grafiska konstens mål och medel. Det är inte precis stora sanningar som kommer i dagen. En tycker att grafiken är ett utmärkt medel mot sömnlöshet. Det är nog sant. Andra 5 BLM 1953 III 225