BOKRECENSIONER Lennart Rodhe: Svängrum. Litografi klagar över men beklagar inte att grafiken stjäler deras nattsömn. Det kan nog också vara sant. Många förklarar att de älskar sitt material, att grafik är ett tjusande tekniskt äventyr, att grafik har charm, att materialets motstånd är en tillgång, att grafiken har pregnans och kräver klarhet och mognad tanke, att grafiken är av asketisk art. Allt låter sig säga, men det är inte sanningar som fascinerar och öppnar ögonen. Några få har försökt se sitt grafiska arbete i större sammanhang. Werner Aspenström skrev häromåret — ”Lyft mig in i det svartvita spelet. / Låt mig ropa de levandes rop.” Ingen har här citerat den dikten och den handlar ju heller inte om grafik. I någon mån handlar den om schack, om schackbrädets förblandning och ur den synpunkten har den förmåga att belysa även grafikerns problem. Några har schackbrädets avvägning till mönster. Torsten Billman: ”Grafiken spelar sitt schackparti med trästock eller metallplåt, mörkt mot ljuset, en avspegling av tider och liv.” Nils Asp talar om glädjen att ”nå den glänta där svart och vitt utkämpar sin slutliga strid om herraväldet över ytan”. Grafikern spelar med både svarta och vita pjäser. Aspenström — Jag vill rida på de vita hästarna lika väl som på de svarta. Utan motsägelse skall jag lyssna till dagens och nattens sändebud. Detta leder naturligtvis till en viss strategisk förvirring, till en omstörtning inom själva stridsfältet, de svarta rutorna intränger i de vita, en svängning uppstår i det klassiska schackspelets rum. Svängrum heter den litografi som representerar Lennart Rodhe i boken. Den moderna dynamikens tromb har här förvandlat ytan till något som bör vara lämpligt till bräde för Aspenströms absurda schackparti. Rodhes blad blir å andra sidan genom Aspenströms ofrivilliga kommentar genomträngt av ”de levandes rop”. Det får karaktär utöver det formella och blir en i dubbel mening grafisk framställning av människans villkor. Kunde man påstå ungefär detta eller liknande, vore det naturligtvis en mer fascinerande sanning än tesen om grafiken som bot mot sömnlöshet, men den senare är tillsvidare mer obestridlig, och ytterst få bland de grafiker som yttrat sig har velat ta risken att säga något bestridligt, troligen i känslan av att det är svårt att se klart när perspektivet vidgar sig. Och få av dessa konstnärer tycks ha pretention på att vara skådare. I detta porträttgalleri finns det bara två nunor med skådespelarens spänning i dragen, Karin Perssons och Börje Veslens. Karin Persson löper modigt risken att ta konsten på stort allvar: ”Universums lagar synes mig ha djup samhörighet med konstens. Ett mcditativt avlyssnande av naturen ger riktning åt form och komposition. Det vita och det svarta är det högsta och det lägsta i tonskalan. Grafiken är stråkinstrumentet i orkestern.” Detta yttrande av en universums trotjänarinna placerar sig överst på tonskalan för grafikernas talkör. Från botten kommer den andre patetikerns, svartmästaren Veslens luciferiska arrogans: ”Eftersom man skulle finna mina ord föga lämpade för trycket avstår jag från att yttra mig.” Harald Sallberg talar i bokens inledning om vissa speciellt grafiska vinster i fråga om ton och streck. ”Dessa båda företeelser tjusar ögat på ett visst sätt, men om teckningen och den konstnärliga halten ej är god kan naturligtvis varken strecket eller tonen i och för sig göra bladet bättre.” Detta yttrande är en grafiklärares skolmaning, men det avspeglar också den nyinriktning i fråga om grafisk stil som i Sverige genomfördes för omkring 30 år se 226