BOKRECENSIONER dan. Man sökte större saklighet, renare teckning, mer detalj fin genomarbetning och tolererade inte längre några trollkonster med plåten. Då fann Sallberg sin stil, Fridell förändrade sin och Bertil Bull Hedlund slutade, säkerligen delvis under trycket av denna nyorientering, sin första konstnärsperiod och blev pälsvaruhandlare. Sallbergs yttrande, fört tillbaka till 20-talets början, skulle troligen irriterat Bull Hedlund till allvarlig eftertanke. För att skapa artistisk rikedom åt trycken kunde man då syssla med något som inom Fridellkretsen kallades att ”fridellisera”. Man bar den etsade eller raderade plåten en tid i rockfickan och lyckades därigenom ge den en fin textur av repor och slitningar som bland dessa akademiens avfällingar ansågs ge en extra boquet åt bladen, en artistisk sensibilitet, en nervös bristning i bilden. Bulls blad från den tiden rör sig kring det mondäna livet och dess upprivna oro, den fladdrande otryggheten i dess sinnliga stimulanser. Den använda tekniken understryker där det som motivet inte uttalar helt. Bull Hedlunds natur (som trots en stor bok om honom inte är alldeles klar) syns ha drivit honom till detta oroliga artisteri. Detta bör inte hos honom ses som en tillfällig modepassage. Mitt i det robusta tycks ha funnits en otrygghet och en vackling hos den kraftfulle företagarens son. Han bar tidigt inom sig det krossår som hotade det samhälle han utgått ur. Arvsanlag har säkert spelat in. En bror, som valde musiken, slutade i psykisk ohälsa. Det är begripligt att Bull för en tid kunde stimuleras av det förtvivlat fräna i Georg Grosz’ sociala satir. Han var anförvant med upproret och drogs av inre benägenhet till Stora Daldansens och Franska revolutionens dagar. Han hade stor förståelse för surrealismens omstörtning i fråga om konstnärlig diktamen. Det var signifikativt att han tecknade en revolutionsscen till Ekelöfs översättningar av Fransk dikt från Baudelaire till Surrealismen. Han var upprors-frände till Ekelöf men han var också i släkt med denne i letandet efter en tradition, och det var även signifikativt att han kom att göra sällskap med Ekelöf på dennes ”Utflykter”; till boken med den titeln tecknade han som omslagsvinj ett ett långt perspektiv genom ett klassiskt trädgårdslandskap, där grekiska skulptörer långt in i fjärran presenterar människans attityder. Mitt i oron var han lojal med traditionen, med fastheten och formen, och han blev det mer och mer, säkert som en skyddsåtgärd åt sig själv. Han var loj al när han övertog f adersfirman. Det innebar säkert också ett försök att skapa trygghet mot artisteriets spleen. När han kom tillbaka till konsten efter företagets avveckling, det var 1929 under depressionens uppsegling, då var den europeiska slitenheten så påfallande att den inte bara gjorde sig påmint genom halvhemlig oro. Den gick inte att njuta av som förr. Vid det nyöppnade Fönstret mot samtiden satt han och demaskerade sönderfallet med avsmak. Han lyftes in i det svartvita spelet, och hans teckningar fylldes på ett helt annat sätt än tidigare med de levandes rop. Efter trygghet och frid. Under några somrar i Stockholms skärgård fann han den i naturen. Den återknöt honom till traditionen. Han lyssnade där till både dagens och nattens sändebud men så småningom med någon motsägelse visavi nattens. Det var härigenom hans teckningsstil präglades. Han var inte okänslig för nattens lockelser men han försökte skydda sig mot dem. Tekniskt var han inte en full-tränad tecknare men han försökte ändå teckna oklanderligt. Han nådde fram till en ”valhänt”, trubbig realism som han inte ville alltför mycket förfina för att inte ge efter för skrämseln i det obskyra. Han bibehöll det skrämmande som ett pittoreskt moment men genom att ge teckningen ett visst drag av 1800-talsxylografi trubbade han av linjernas känslighet och kunde stilistiskt via en kulturhistorisk turnering ge sig själv en känsla av att stå fri från det skrämmande spelet. Från ungdomens måleriska oro nådde han fram till föremålens handfasta soliditet. ”Jag tycker om det vackra, var och när det kommer eller finns ... Och j ag trivs att sitta mitt uti det, att samla det omkring mig, att ha vackra saker runtomkring för att taga dem med handen, om de går att hålla i, eller titta på dem, om de hänga på väggen eller ligga i portfölj.” Han nådde fram till föremålens frid och han står på slutet långt från ungdomsvännen Fridell, som mer och mer blev varse ruinen i verkligheten, mer och mer förfinat och intensivt såg risporna i föremålens hud. Fridells sista blad är helt en notväxling med nattens sändebud. Bull Hedlunds sista ofullbordade blad, en utsikt över Place de la Concorde, är en produkt av dagsklar gallisk diplomati. Nils Lindgren har skrivit sin andra bok om Bertil Bull Hedlund. Det är begripligt att han efter konstnärens död velat berika sin 227