BOKRECENSIONER första studie. Det är också riktigt att han fått låta den växa ut till en volym i Sveriges allmänna konstförenings serie. Han sitter inne med en mängd primärvetande. Han står nära sitt material, hans vetande är inte bara instuderat utan medlevt och naturligtvis är detta ett stort värde för boken. Men uppläggningen är ogenomarbetad och rörig och med Bull Hedlunds stil har hans egen framför allt likhet i fråga om trubbighet, en egenskap som inte har samma verkan hos den ene som hos den andre. Kringsynen är också bristfällig när det gäller inplaceringen av Bulls grafik. Beträffande de tidigare bladen borde t.ex. Hans Meid ha nämnts. Denne var ett stort namn på tiotalet och han lanserades kraftigt. Bull Hedlunds Romantisk scen från 1917 står ytterst nära Meids skildring av Othello i Desdemonas sovgemak. Ytterligare ett steg tillbaka i tiden. I Gerhard Hennings etsningar har ingen oro genomträngt den estetiska preciositetens värld. Finns det här något av de levandes rop är det kultiverat till en viskning, en melodiös och oengagerad. Allt är gjort för skönhetens skull, inte en skönhet som är förfärande utan en som hör ihop med det lekfulla behaget. Henning koketterar, han maskerar sig i pastischer. Han är influerad av Beardsley men av det skrämmande övermogna hos denne finns ingenting. Henning stannar vid en spröd sensualism och vid det angenäma. Hans blad är bagateller. Gösta Lilja presenterar dessa i en yppig bok. Av den mycket korta inledningen att döma tycks Lilja mena att man inte kan vara nog lätt på handen när man griper efter sådant läckert stoff. På planscherna träder bladen likväl fram som idel Hauptblätter. Med hänsyn till den mängd av otryckt papper som omger dem har man rätt att glädja sig åt att denna vara inte längre tycks tillhöra samtidens dyrbarheter. Sven Alfons POLISEN I SKAMVRÅN Yngve Lyttkens: Hammarbymordet. Bonniers 1952. 12:50. Gunnar Mårtenson: Åhmanska mordet. Söderströms. Helsingfors 1952. Sanna kriminalberättelser är en genre som har ägnats ringa uppmärksamhet i vårt land; det mesta som utkommit har varit översätt ningar av missdådares och detektivers mer eller mindre braskande memoarer. Rättsfalls-floran är förhållandevis obetydlig. Den som kan sin Newgate Calendar och Pitaval blir knappast imponerad av ”Svenska brottmåls-historier samlade af ggg” (1883). Våra senare märkesböcker är lätt räknade: Gustaf Lidbergs version av Ekenbergsdramat (1919), Axel Hemming-Sj Öbergs studie över almquistska rättegången (1924) och Eliel Löfgrens ”Klockorna i Östervåla” (1934). Det är först på sistone som man har kunnat spåra ett allmännare inhemskt intresse för litteraturarten, och huvudförtjänsten av denna väckelse tillkommer Yngve Lyttkens som 1946 inledde sin intressanta ”trials series”. Femte numret i denna är en kritisk rekapitulation av det ryktbara mordet i Hammarby 1913, då ortens apotekare utan synbar anledning blev stucken till döds av en okänd man, som enligt vad apotekaren själv hann berätta uppträdde som en galning. Kronolänsmannen, som blev störd i ett kalas och hade bråttom att återvända till detta, slarvade ihop ett signalement, i vilket han fäste uppmärksamheten på mördarens mycket dåliga skor. Den detaljen hade länsmannen hittat på själv. Förmodandet att mördaren var en vettvilling syntes inte intressera honom. Han hade ett horn i sidan till de många lösdrivarna på upplandsvägarna, de skyddslösa skotrashankarna. Länsmannen kunde inte gärna draga en nit. Efter några dagar infångades två italienare. Den ene kunde inte tala svenska, den andre var halvfnoskig och viljelös; honom kunde polisen få vart den ville. Lyttkens redogörelse för rättegången mot de häktade vagabonderna och hans avslöjande kommentarer är en beklämmande läsning. Genom den får man ett klart besked om hur kortsynt och prestigekinkigt och minst sagt skandalöst polisen arbetade vid detta tillfälle, hur upprörande partisk nämnd och domare var, hur man på alla sätt sökte nonchalera försvarets starka alibibevisning. Om dessa förstockade luffarhunsare hade fått sin vilja fram, skulle det hela ha slutat med justitiemord. Hade den omedelbara polisundersökningen skett något så när metodiskt hade man knappast kunnat undgå att begrunda det faktum, att det ett kort stycke från mordplatsen bodde en paranoiker med kusligt utseende och outrerad giftskräck. Denne mans skuldmöjligheter uppmärksammades först 1925, då förnyad ut 228