BOKRECENSIONER redning verkställdes i samband med debatten kring Are Waerlands sensationsskrift ”När länkarna brista”. Senare delen av Lyttkens bok är ett övertygande plaidoyer för den i Waerlands granskning misstänkliggjorde läkaren. Med en indiciesammanfattning på fjorton punkter förklarar han den ifrågavarande sinnessjuklingen skyldig till Hammarbymordet. Denne, som avled på Uppsala hospital 1927, erkände aldrig brottet. Efter Lyttkens’ lika grundliga som klara argumentering torde man dock kunna anse det tvistiga fallet definitivt uppklarat. * Otillfredsställande polisinsatser kännetecknar också ”Fallet Åhman”, som Gunnar Mårtenson mycket samvetsgrant har redovisat i en bok som anges vara den första i sitt slag i Finland. Den tragiska sekvensen började i april 1884, då garvaren Åhman hittades blödande död i sitt hem i Borgå, mitt på blanka förmiddan, fullt med känt folk i huset. Läkare och landsfiskal menade att det var ett typiskt självmord, de ville av finkänslighet inte ta bort den duk som skylde de stygga såren i ansiktet. Först åtta timmar senare upptäckte de, att den döde huggits ihjäl med en yxa. Det smygande ryktet om en mystisk främling med guldringar i öronen lät fiskalen smyga i en vecka, innan han vidtog resultatlösa åtgärder. Vid det laget var opinionen säker på att mordet hade begåtts av madam Åhman och den av henne förförda älsklingssonen: ”0, arma qvinna, öfver Dig nu tvefaldt skulden hopar sig”, som det hette i ett av de många suggestiva skillingtryck som utkom i anledning av gamle herrns vådliga hädanfärd. Rättegången varade ett och ett halvt år. Rådstuvurätten, lätt påverkad av aktörs fördomsfulla förhörsmetoder, dömde de anklagade till livets förlust i två olika omgångar. Deras energiske advokat gav dock inte slaget förlorat utan lämnade in den ena besvärs-skrivelsen efter den andra. Hans klienter hade inte bekänt, indicierna var sannerligen inte övertygande. Han litade till lillpigan i garvar-huset, som ansågs sitta inne med avgörande upplysningar och som snart skulle uppnå vitt-nesgill ålder. Men då den viktiga stunden var inne, blev flickan testad av en teologiprofessor, vilken förklarade att hon, ehuru sannfärdig och välfrejdad, på grund av virriga religiösa begrepp inte kunde godkännas som vittne. I stället hopades ytterligare graverande bevis mot de dömda. Tjuvlyssnande i fängelset, där en lögnaktig fiskalsbetj änt spelade en judasroll, räknades åklagaren till godo. Såväl hovrätten som justitiedepartementet stadfäste dödsdomarna, men kejsar Alexander III beslöt ”av gunst och nåd” att det drabbade paret skulle slippa undan med livstids straffarbete. I själva verket återfick det efter tolv års fängelse villkorlig frihet, och en av madam Åhmans första handlingar var att sätta in en annons i Finlands Allmänna Tidning; ”Mitt namn, som hittills varit Amanda Gustafva Åhman, är framdeles Amanda Gustafva Borgström”. JÖRGEN ElGSTRÖM DJUREN OMKRING OSS John Crompton: Spindlar. Översättning av Eva Marstränder. Forum 1952. 16:50. Arthur Larsson: Vildmarken inpå knutarna. Bonniers 1952. 29: 50. Carl Fries: Örnen Isak och andra historier från Skansen. Wahlström & Widstrand 1952. 13:50. Sven Rosendahl: Sommar i Svartböle. Tiden 1952. 9: 50. Sven Hedin: Mina hundar i Asien. Bonniers 1952. 19:50. Albert Viksten : Den stora kärleken. LT :s förlag 1952. 16: 50. Föreställningen att det skulle vara tacksammare för djurskildraren att syssla med exotisk än med vardaglig fauna är ganska utbredd, men den är felaktig. Elefant, leopard och gasell kan visserligen ge lättuppfattade ögonblicksbilder, tacksamma att utnyttja för den begåvade impressionisten som dekorativa detaljer i en reseskildring eller novell. Men så snart det gäller verklig djurskildring, det slag av litteratur där djuret är centrum, blir den snabba blicken otillräcklig, hur begåvat ögat än är. Får djuret vistas ett slag i blickfånget på bilden, sätts förtrogenheten med arten snart på prov; räcker den inte, blir resultatet inte djurskildring. Vi behöver inte frukta att den som skriver om vardaglig fauna löper risk att snart ha uttömt de förtrogna ämnena: att det inte skulle gå att avvinna de vanligaste och mest 229