BOKRECENSIONER omskrivna av djuren omkring oss några nya synpunkter. Det är ett misstag av samma art som när konstdocerande människor talar om alltför utnyttjade målerimotiv. Det finns givande och mindre givande motiv, inom målarkonsten som inom litteraturen, men det finns inget motiv som någonsin har tömts på sina möjligheter. (Den enskilde skildraren kan tröttna, behöva vara ifrån motivet ett slag, men det är ju en annan sak.) Varje djurart är outtömlig som ett källsprång i marken — skenbart oföränderlig, ändå sinar aldrig det friska flödet. Den originellaste av höstens djurskildringar var en översättning. John Cromptons ”Spindlar” är ett bevis på hur exotism — eller den dramatik och färgrikedom som vi förbinder med det exotiska — kan nås genom att djurskildraren byter dimension. Crompton riktar sin lupp mot ett av vår vardags allmännaste smådjur, i färd med en sysselsättning sorn släktet i fråga bedriver så gott som oavbrutet runtomkring oss — och han är genast i en annan värld, mer fantastisk än Afrika, med djur sällsammare än okapin och vårtsvinet, starkare och snabbare än lejon och leoparder. Crompton är idealet för en insektsskildrare, med lekmannens friska grundsyn, vetenskapsmannens kunskaper och noggrannhet, den födde berättarens förmåga att levandegöra materialet. Även översättningen är bra, bitvis verkligt elegant. Men det verkar kanske en smula lättjefullt att inte måtten i tum och fot är överflyttade till metersystemet. Illustrationerna i Cromptons bok är sakligt värdefulla, men de lägger inte an på estetiska effekter, och mången har kanske för sig att skönhet och spindlar är saker som inte går bra ihop. Sådana tvivlare kan man hänvisa till en svensk bok, Arthur Larssons ”Vildmarken inpå knutarna”, där ett kapitel just heter ”Spindlar”. Där finns en bild av en krabb-spindel på en orkidé vars spel av elfenbens-valörer mot djup svärta verkligen är sevärt. På motstående sida har krabbspindeln fångat en nässelfjäril; den bilden är kanske inte jämförlig med den nyssnämnda rent estetiskt, men som exempel på insektsvärldens dramatik är den svår att överträffa. Larssons bok lever på sin bildverkan. Texten är av enklare valör, riktig och småtrevlig men inte särskilt fängslande. Även bilderna är ojämna, särskilt fotografiskt (en del oskarpa), men i de bästa av dem — som alla är närbilder av vardagliga smådjur — visar han ett nästan cromptonskt sinne för dimensionsväxlingens möjligheter. Det är högt beröm. Fotografen Carl Fries dominerar inte i författaren Carl Fries’ bok ”Örnen Isak och andra historier från Skansen”. (Några av de vackraste bilderna är signerade Jöran Fries, andra är lånade ur Nordiska Museets och vissa dagstidningars arkiv.) Tyngdpunkten ligger över huvud taget inte på bilderna. Boken är en djursaga ur verkligheten och samtidigt en naturvetenskaplig rapport med praktisk räckvidd. I min ungdom var Skansen ett problem. Dit upp måste man då och då som lantpojke när man bodde i Stockholm — denna djurupp-fyllda plats var något av ett andningshål för en. Men det var med blandade känslor man gick där. Jag minns hur skönt det kändes när meddelandet om örnutsläppningen kom. Och jag tycker nog att Fries’ apologi för örnarnas burtrivsel hör till de få svaga punkterna i den här boken. ”Fackmännen kunde meddela att örnen är en loj fågel, som också därute i det fria helst sitter orörlig på sin gren, när inte hungern tvingar honom till jakt, och att den stolta flykten högt under himlen inte alls är något uttryck för hans frihetskänsla utan framtvingad av nödvändigheten att skaffa föda. Livet i fångenskapen gav säker och riklig försörjning utan all möda, och det kunde med fog påstås att örnarna föredrog fångenskapen bättre än många andra livligare fåglar.” Vår motvilja mot den gamla örnburen skulle därför vara helt utan saklig grund: antropomorfism. Det är nog bra med vördnad för vetenskapen, men vi ska inte låta den föreskriva oss våra reaktioner på områden där den inte har större möjlighet än vi själva att bilda sig ett omdöme. När det gäller faktiska observationer — örnen sitter stilla så och så lång tid av dygnet, hans flygtid är så och så lång och uppdelar sig i kretsande och sträckflykt efter de och de proportionerna — bör vi ta emot dess meddelanden med tacksamhet. Men om vetenskapen säger: när örnen sitter stilla är det uteslutande därför att han är lat, och när han kretsar är det alltid och oföränderligen därför att han är hungrig, har vi rätt att fråga: hur vet ni det? Skulle förmågan av sammansatta känslor vara uteslutande förbehållen människan? Normalt är Fries inte så lättimponerad av den tanketorftigaste vetenskapliga inställningen till dessa frågor, läs 230