BOKRECENSIONER t.ex. hans beskrivning av järvhannens besök i grottmynningen när honan fått ungar. Men det här är en invändning i förbigående — den har tagit oproportionerligt stor plats därför att det ämne den berör är komplicerat. Jag menade egentligen inte alls att polemisera mot den här boken, som har fyllt mig med glädje och tacksamhet. Den anvisar oss nya lyckliga former för vårt umgänge med djurvärlden, metoder varigenom vi kan reparera lite av våra tidigare förbrytelser. Hägrar, rörhöns och möjligen t.o.m. svarta storkar har genom skansenledningens nya giv återförts till områden av vårt land som inte hyst dem i mannaminne. Andra har tidigare prövat dessa vägar, i vårt land främst föreningen Heimbygda i Jämtland med bävrar (1922), Bengt Berg i Kalmarsund med grågäss (1926), och återigen Heimbygda med sångsvan i slutet av trettitalet. Men här kommer en redovisning som jag tror har unika möjligheter att gå in i allmänhetens medvetande. De nya metoderna kräver lång tid, och vissa av försöken har misslyckats, andras resultat är ännu dunkla. Ännu skimrar bara långt i fjärran så lysande mål som blåkråkan, återställd till Mälardalens ekbackar, och stortrappen reinstal-lerad i sina gamla domäner, sandmarkerna i östra Skåne. Men fast dessa försök har visat att vägen är svår, har de också visat att den i många fall är framkomlig. Ett nödvändigt villkor är gehöret hos allmänheten, och detta har skansenledningen särskilda möjligheter att vinna. (En uthungrad vild ungörn, matad till full vigör vid en gård i Simtuna, blev ett av de märkligaste resultaten av örnutsläppningen — den händelsen tål att jämföra med de vanliga pressnotiserna om ihjälslagna ”anfallande” örnar.) Och Fries försummar visst inte för det angelägna riktningsanvisandets skull det lika angelägna underhållandet av värmen i allmänhetens skansenuppfattning — trivselkontakten med djuren. Den tar han väl till vara i titelhistorien om Isak, i kapitlet om Snövit och i skildringen av järvfamiljens oväntade förökning. Den här boken är inte bara ett budskap, den är också något av ett konstverk, med många fint utpenslade detaljer. Den bok som gladde mig mest rent litterärt sett bland höstens djurskildringar var annars Sven Rosendahls ”Sommar i Svartböle”. Förlaget upplyser på baksidan att den är skriven i första hand med tanke på tonåringar men precis lika gärna kan läsas av alla åldrar. Jag instämmer gärna i förhoppningen att det finns tonåringar som kan fullt avnjuta den boken, men säker är jag inte. Däremot är jag alldeles säker på att den är ett originellt verk: lekande, kraftfullt och artistiskt. I ingen tidigare bok av Rosendahl som jag har läst har hans stil varit så avspänd, hans hand så lätt som i denna av lyckliga erinringar värmda skildring av en längesen förfluten lapplandssommar, sedd genom de blanka grabbögon som ligger kvar under den vuxne författarens panna. Bara kapitlet ”Fiske bland molnen” införlivar boken bland den litteratur som man kommer att gå tillbaka till många gånger. Sven Hedins ”Mina hundar i Asien” tycks mig ha sitt främsta värde genom den stämning varav den är genomfläktad, den av den hemtrevliga vardagssidan på ett stort och ansträngande äventyr. Den har en doft av fjällblommor på läsidan, av lägereldsrök stigande oberörd av stormen, skyddad i den inåtkupade solsidan på sönderblåsta massiv. Som djurskildring är boken inte märklig. Visserligen märker man, som alltid i Hedins böcker, att det är en av allt omkring sig, alltså även av djuren, livligt intresserad människa som för pennan; vildåsnor, vildgäss, jakar, kameler och hundar uppträder då och då på sidorna, men särskilt skarpetsade blir inte profilerna; inte ens porträtten av de hundar som var författarens ”förklarade favoriter” är särskilt tydliga i teckningen. Men det gör inte så mycket, boken skall inte läsas som djurskild-ring, trots titeln. Den är tjusande nog ändå — ett solfläckat dokument om obetydliga ting och händelser i en betydande mans liv. Om vardagliga djur och händelser handlar också Albert Vikstens ”Den stora kärleken”, en bok med vissa filosofiska anspråk. Den litteraturgenre som blandar filosofi med naturiakttagelse har förnämliga traditioner; den är en smula krävande, men allt behöver ju inte vara lika bra som det bästa i den, där finns gott om plats också för ganska enkla ting — men då bör de helst vara någorlunda enkelt skrivna. Viksten serverar sina föga innehållsrika teser i en ganska anspråksfull form, och han använder bra många ord för att få fram dem. Man kan inte, påpekar han, ”gå förbi sig själv och de besvär som livet fordrar för livets egen skull. Den som lyckats smita förbi motståndet och fått det lättare i livet, skall snart finna, att just detta lättare snart också blivit en börda. Till slut kan bara lättheten att vara bli till en olidlig plåga. Det är 231