FILMKRÖNIKA inte säkert att den lättfärdige dagdrivaren alltid har det så lätt.” Han har en fatal svaghet för truismer: — ”Trädets natur är inte att ranta från plats till plats. Det har sin rot i jorden och är lokal till sin natur.” Överraskande nog är han inte riktigt pålitlig som naturiakttagare. De kringströvande småfågelflockarna i vinterskogen beskrivs sålunda: ”Det är talgoxar, blåmesar, talltitor och kärrmesar med inslag av en eller annan stjärtmes.” Stjärtmesarna uppträder typiskt i egna, ganska talrika flockar, inte i enstaka exemplar i annat sällskap. Och han hör hur tranvingarna ”smäller” i morgonens stillhet — det är nog också en ovanlig iakttagelse. (Hör som jämförelse en stump Rosendahl: —• ”rovfåglarna, dessa dåsigt livaktiga skriare i middagskvalmet, företar sina fisklika välvningar på stora avstånd över skogen.” Det var kanske inte riktigt rättvist av mig att klämma till med ett utvalt stycke Rosendahl just här, men också genomsnittsnivån på de två stilarna ligger mycket långt åtskilda.) Om texten hos Viksten inte är särskilt givande, är bokens utstyrsel desto vackrare: Eric Palmquist kan konsten att ge sina vignetter både egenvärde som konstverk och den rätta samklangen med boksidorna. Björn von Rosen Teaterpremiärerna har under den gångna månaden varit tämligen jå och kommer därför att behandlas tillsammans med de nytillkomna i Ebbe Lindes teaterkrönika i nästa nummer. FILMKRÖNIKA LIDELSEN FÖR MÄNNISKAN Den franska filmen ”Nous sommes tous des assassins”, på svenska ”De smygande stegen”, är en stor och upprörande film med en beundransvärd balans mellan känsla och uttryck. Dess inträngande budskap är från första scenen till den sista gestaltat med en konstnärlig kraft och nyansering, som ger filmen dess starka, fasta puls. Den skiljer sig genast från alla schablonprasslande sociala indignations-stycken och kallt beräknade skräckfilmer. Det är en hemsk film utan varje skymt av sadism eller uppskruvade effekter. Den är hemsk därför att den talar om en hemsk sanning in i alla dess uppskakande konsekvenser men den De smygande stegen. Manus: André Cayatte. Regi: Charles Spaak. Union Générale Cinematographique. Den respektfulla skökan. Manus: J. L. Bost, A. Astruc och J. P. Sartre efter Sartres pjäs. Regi: Marcel Pagliero och Charles Brabant. Georges Agiman och Artés-Fihns. Sommaren med Monika. Manus: P. A. Fogelström. Regi: Ingmar Bergman. Svensk Filmindustri. Frestande hamn. Manus: Lazoa Aquilles. Regi: Carlos Hugo Christensen. Bolivar Films. Hela världen är förälskad. Manus: Earl Felton efter Robert Fontaines roman. Regi: Richard Fleischer. Stanley Kramer-produktion. Columbia. Tjuven. Clarence Greene och Russell Rouse. Regi: Russell Rouse. United Artists. är befriande därför att den vågar möta sanningen och vill förändra den. Denna film av André Cayette och Charles Spaak skildrar franska efterkrigsproblem med utgångspunkt från den tyska ockupationen och speciellt franska rättegångsförhållanden. Men som i all konst är det mest subjektiva det verkligt allmängiltiga, och filmens styrka är inte minst dess fullkomliga förtrogenhet med den miljö och de problem den skildrar. De många öden som här tecknas, främst en rad dödsdömda, har en pregnans som om de tecknats av Dürer, men också den breda sociala bakgrunden skildras med samma lysande precision, samma fasta, täta kunskap och bärande känsla. Fängelsescenerna, som är ohyggliga bara genom sin lugna saklighet, skildras med en blandning av upprördhet, vrede, medkänsla och ironi som lyfter ut problemet om dödsstraffet till den symboliska hjärtpunkten i mänskliga samlevnadsproblem överhuvudtaget. Centrum för skildringen är den unge gangstern och analfabeten som kom med i motståndsrörelsen för några francs och blev användbar i alla de ruskigaste jobben. Han fick aldrig lära sig något annat än att döda, hans känsloliv förblev outvecklat och förfruset — revolvern var hans enda sätt att hävda sig. Ännu i de sista befrielsestriderna går han omkring i en lysande scen och skjuter sön 232