FILMKRÖNIKA der sina spegelbilder i en ödslig lyxvåning med krypskyttar runt omkring på taken. Efteråt fortsätter han att döda, eftersom det är det enda han kan, och blir gripen och dömd till döden. Ett okomplicerat fall, en imbecill massmördare utan ett ord till ånger eller försvar, utan ett ord som tyder på någon känsla alls. Men filmen och den unge försvarsadvokaten — först avbildad i sin borgerliga familj i ett avsnitt med subtil ironi, för detta är också en kvick och skarp film — visar att det inte finns några okomplicerade fall. Hans förflutna dras fram och hans talan förs ända fram till presidenten. Då, i själva slutscenen, när publiken och försvarsadvokaten med andlös spänning väntar på beskedet, slutar filmen och låter problemet växa ut till något större än frågan om bara denne enskildes öde. I stället för svar får man se mördarens lille bror, som är utlämnad åt samma öde om ingenting görs för att förebygga det. Den smutsiga och trasiga lilla pojken är Europas framtid och hans frågande ögon blir filmens slutvinjett. Hans öde blir inte löst enbart genom att man avskaffar dödsstraffet men genom att man betraktar hela kriminaliteten på ett nytt sätt, botar i stället för att straffa med avskräckande exempel. Tuberkulos botas inte genom exempel, inte heller kriminalitet, säger en läkare i filmen. Det enda exempel som statueras genom avrättningar är exempel i råhet. Det är inte spöstraff och giljotiner Europas ungdom behöver nu. Den behöver kärlek. Detta sägs inte i undervisande repliker men i bildsviter där varje detalj växer fram organiskt i fullkomlig konstnärlig behärskning. ”De smygande stegen” hör till de starkast gripande filmer som någonsin spelats in: den bärs av den lidelse för det mänskliga som ger ett konstverk sprängkraft. Bland de många ögon man inte glömmer från denna film är den rebelliske unge fängelseprästens, när han förklarar för var och en av de dödsdömda att de är oersättliga och utan synd. Den äldre prästen tycker att detta är ett farligt språk och råder honom att försöka trösta fångarna med cigarretter och mera allmänna fraser i stället. Den unge svarar att han inte har kommit för att söva dem men för att väcka dem. Kanske undgick innebörden av denna scen den stockholms-recensent som krävde att filmen snarast skulle tas bort från repertoaren därför att publiken är för rå för att begripa den. Det är denna råa publik, människorna efter kriget, som filmen handlar om. De får där uppleva detsamma som fångarna när prästen talade utan att de alls förstod innebörden: att någon tror på dem. Samma upproriska medkänsla finns i Sartres drama om människovärdet, ”Den respektfulla skökan”, som har blivit en mera begränsad men ändå mycket bra film. Det geniala dramatiska greppet ligger inte i framställningen av skökan som den enda renhjärtade i ett fariseiskt samhälle men i det verkningsfulla avslöjandet av släktskapen mellan negern och skökan, som båda är offer för samma fariseism och samma sexualskräck. Hur litet Sartre än vet om de verkliga förhållandena i Amerika träffar han intuitivt rätt där. Lilian Smith berättar t.ex. i sin bok om negerfrågan hur negrerna och underlivet alltid förblev sammankopplade för Söderns vita ungdomar som tidigt fick lära sig att dessa två var förbjudna områden. Dramatiskt och övertygande gestaltar filmen resultaten av denna uppfostran hos den vite mördarens släkting, som försöker köpa flickans heder på samma sätt som hennes kärlek. I de scenerna finns medkänsla med båda parter. I angreppen på amerikanska politiker gör sig däremot Sartre skyldig till karikatyrer som leder in på helt andra spår. Filmen är där ute i dubbla ärenden — den vill dels försvara människovärdet hos skökor och negrer, vilket är mycket bra, dels betvivla människovärdet hos amerikanska senatorer och kanske en del kapitalistiskt anhang i allmänhet, vilket i viss mån undergräver eller åtminstone begränsar dess patos, som annars växer till att omfatta alla former av diskriminering och orättvisa. Filmen har i Marcel Paglieros regi blivit en smula löst komponerad, men den har många scener med större fyllighet och skärpa än i dramat och en mörk svärta av Söderns nattsida. Litet egendomligt blir det bara att hela tiden höra dessa amerikaner tala franska — det är som om själva vokalerna uppreste sig mot de klumpiga penningtransaktioner som här skall föreställa korruption. Per Anders Fogelströms och Ingmar Bergmans ”Sommaren med Monika” handlar om moderna svenska ungdomars erotik, som är friskare och vitalare men samtidigt svårare tyngd av sociala bekymmer än hos någon annan ungdom på film. Att dessa starka motsättningar hänger ihop med själva det nordiska klimatets dramatiska växlingar anger Fogelström tydligt i sin bok när han kallar dess tre 233