FILMKRÖNIKA avdelningar våren, sommaren och hösten. Filmen har förlorat en del i balans genom att koncentrera sig på sommaren, men Ingmar Bergman har andra egenskaper än balans att glädjas åt. Han har framförallt en mycket varm och stark känsla för dessa storstadsung-domar som frös en vår och stal en sommars värme och vände tillbaka till läslampan och neonljusen när höstregnen kom. Och liksom för Fogelström är det viktigt för Bergman inte bara vad de gjorde med sommaren utan också vad sommaren gjorde med dem. Ibland åker Bergmans känsla iväg med honom ut i en okontrollerad symbolik av åska och spindelnät och farande moln och någon gång också i karikeringar utan psykologisk underbyggnad, men han kan också göra så utmärkta avsnitt som bildsviterna när båten glider ut genom stadens fängelsemurar eller bara den lilla interiören från pastorsexpeditionen med gips-jesusen på kortregistret. I brist på romanens fasta underbyggnad och nyanserade dokumentering lever filmen annars på solglitter och vattenblänk och på den trubbiga, fräna, skimrande ungdomen hos Harriet Andersson och Lars Ekborg som tydligt gripna spelar ut som ungdomar nog aldrig har gjort på svensk film. Filmen är lika litet som boken konstnärligt märklig, men den lever på sina bittra och friska sanningar, en mycket uppbygglig, mycket sedelärande historia där efter den korta sommarlyckan för en gångs skull pojken står övergiven med barnet. Ingmar Bergman har alltid gärna dröjt vid förlorade sommarlov, ibland en smula kvalmigt drömskt. Här visar han, med den nya säkerhet man tyckt sig spåra från ”Kvinnors väntan”, hur en ung man tar avsked av sommarlovet med sommaren bevarad inom sig inte som en sorg eller en död men som en kraft, en mognad. En ny kärleksfilm från Venezuela, ”Frestande hamn” med den mycket virile Arturo de Cordova och en exotisk kvinnoblomma i huvudrollerna upplöser sig vid strängt betraktande i en rätt skrikig melodram. Men de skriker vackert i Venezuela. Hororna grälar och de älskande ljuger med samma underbart vibrerande konsonanter och havet sjunger sina visor av skum kring dem alla. Det finns paradisisk friskhet och solhet skärpa i skildringen av fiskarbyns liv på stranden och hamnkrogarnas kärlek med dess blandning av snabb beräkning och lika snabb känsla. Den vackre fiskarkaptenen sugs in i en farlig magi, men han slår sig lös med knytnävarna och återvänder hem till sin goda hustru, löst från förtrollningen av kärleksnätter under månen med en ondare och skönare kvinna. Den erotiska triangeln ser tydligen likadan ut i alla klimat, men i Södern har man alltid kunnat illustrera sina geometriska teser utomhus på ett mycket effektfullt sätt. Stanley Kramers komedi ”Hela världen är förälskad” upplöser sig vid flyktigaste betraktande i ren luft (och en söt melodi). Men luften är franskt parfymerad med vänlig sensualism i denna stilkomedi från sekelskiftet. Det finns något av den bråkiga charmen hos ”Komedin om oss människor” i den franskkanadensiska familjen där generationerna generöst blandas om varandra och deltar i varandras problem och bekymmer utan krav, despotism och hämningar. Den öppna erotiska livsstil som även farfadern håller till sitt sista lättsinniga andetag bör kunna ha berett an-ständighetsligan vissa bekymmer. Oorganiserade vänner av sinnesglädje bereder filmen emellertid också en smula bekymmer genom den alltför pikanta ton som är bigotteri med omvända förtecken. Pappa Charles Boyers tal till sin unge son om lust och drift är föredömligt förtjusande och fördomsfritt, frånsett själva utgångspunkten att sexualitet är något som unga män stiftar bekantskap med genom ett förtjusande samtal med sin pappa i förmaks-soffan. Kretsandet kring denne halvvuxne pojkes uppvaknande är överhuvudtaget i fnitt-rigaste laget. Men flickan som älskar Valen-tino är ett fynd, och annars har filmen en stimulerande anda av tolerans och gott humör. ”Tjuven”, spionthrillern utan dialog, är ett intressant experiment som har blivit en ganska tråkig film. Ray Millands stumhet i rollen som atomförrädaren är visserligen motiverad som illustration till spionens totala isolering från omvärlden och ångesten i hans ensamcell. Han har inte ens kontakt med sina uppdragsgivare annat än genom telefonsignaler och lakoniska befallningar. Men det plågsamma intrycket blir för monotont, stumheten uppvägs inte av tillräcklig uttrycksfullhet i bild. Dessa långdragna skildringar av hur en enda man röker cigarretter och väntar på telefonsignaler, rycker upp dörrar, svettas och vrider händerna ger till sist ett starkt intryck av tjatighet mitt i stumheten. Men det som framförallt gör filmen otillfredsställande är att den 234