SVEN ALFONS REVOLUTIONENS DOTTER med gevärspipan ännu rykande under blusen handsken från fälttåget med krumma fingrar lerig i sekretären ögonen riktade mot en oanad årstid mot klockan med visare av piskans skaft och spjutet med furstens skalle spåret efter spanaren kröker sig fortfarande genom den bleknade kartan när aftonen ryker ur träden hör jag hans steg över prärien med näven i kappfickan jag har slipat små stenar i sekler med breven till bröderna skrivna med spott spridda längs haven spolade där efter skeppsbrottet orden finns kvar och värdigheten fritt förfogar min hårda kärlek över hat med den gamla fjäderpennan doppad i smuts, sol och min faders bläck skriver jag ännu edikt för en ny stat av frihet och skräck 247