SVEN ALFONS bataljonerna går genom mitt hus av frost jag förestavar eden jag trär tråden genom det trånga ögat med gevärspipan ännu rykande under blusen utsänd av vreden jag har i min hand lodlinan som skall rasa genom er alla genom ert lidande till förintelsen skall befria och visa bladlössens väg till det avbetade trädet stammen och styrkan (de dödas grönskande ben) och visa den väg en gud (vem vet) väljer för att se sig själv bakifrån men till slut hopsamlar han, den undvikande postmästaren, breven som haven har spritt som ormen och floden slinker jag genom er grop och bortrinner tårar som återvänder mot ögat som blundar i perspektivets mitt 248