LOUISE DE VILMORIN MADAME DE Kärleken ger, på sin väg genom tidsåldrarna, aktualitet åt de händelser den berör. I en värld där elegans är viktigare för en kvinnas framgång och anseende än skönhet var madame de , utom att hon var mycket graciös, den elegantaste bland kvinnor. Hon var tongivande i en hel societet, och eftersom männen sade att hon var oförliknelig försökte de klokaste kvinnorna imitera henne, befrynda sig med henne genom något slags likhet som tillförsäkrade dem ekot av de komplimanger hon ständigt fick mottaga. Allt vad som hade utvalts av henne fick ny mening eller ny betydelse; hon var uppfinningsrik, hon gjorde oväntade upptäckter, hon förbryllade. Monsieur de var mycket förmögen, han var stolt över sin hustru och vägrade henne ingenting. Hon behövde aldrig avlägga räkenskap för sina utgifter, hon hade ingen anledning att frukta förebråelser och likväl hände det ofta att hon, på grund av det slags skrytsamhet och svaghet som är karakteristiska för så många människor, bara uppgav halva priset när han beundrade något föremål som hon hade köpt eller en klänning som hon hade på sig för första gången. Madame de dolde sålunda för monsieur de beloppen på de räkningar hon förband sig att betala. När hon lekt denna lek under några år stod hon inför tvånget att betala stora skulder, ett faktum som vållade henne först bekymmer, sedan ängslan och slutligen förtvivlan. Hennes obenägenhet för att tala med monsieur de om saken var så mycket större som hon ju så länge hade ljugit för honom och han alltid hade varit mycket generös mot henne. Då hon varken ville förlora hans aktning eller det förtroende han ansåg henne värdig fann hon att hennes enda utväg ur svårigheterna låg i att hon sålde något av sina smycken. Hon gick igenom innehållet i sina juvelskrin, och då hon ansåg det oklokt att göra sig av med någon familjeklenod eller ett antal mindre värdefulla smycken vilkas försvinnande det skulle vara omöjligt att förklara, beslöt hon att sälja ett par örhängen som voro gjorda av två utsökta briljanter, slipade i hjärtform. Dessa praktfulla smycken hade hon fått i morgongåva av monsieur de . Hon begav sig till en juvelerare som var inte bara furnissör utan också vän och förtrogen i de bästa familjer, lät honom svära på att ingenting yppa och framlade sedan sin anhållan i sådana ordalag att han fick den uppfattningen att monsieur de var underrättad om det steg hans hustru ämnade taga. Han drog den slutsatsen att monsieur de hade hemliga penningbekym-kymmer och då han var angelägen om att tillmötesgå hennes begäran utan att låta henne förstå att han misstänkte hennes man för att vara delaktig av planen sade han med utsökt takt: — Men vad skall ni säga till monsieur de , madame? — Jag säger att örhängena har kommit bort, svarade hon. — Ja, ni är tillräckligt charmfull för att man alltid skall vara villig att tro er, svarade juveleraren och köpte örhängena. Madame de betalade sina skulder och den lättnad detta medförde ökade hennes skönhet. På en bal en vecka senare förde madame de plötsligt händerna till öronen och utbrast med bestört min: 249