LOUISE DE VILMORIN — Himmel! Mina örhängen är borta! Jag måste ha tappat dem under valsen. — Nej då, ni hade dem inte på er i kväll, försäkrade alla de personer som för tillfället omgåvo henne. — Jo, jag hade dem på mig, det vet jag alldeles säkert, sade hon och skyndade fram till sin man, alltjämt med händerna för öronen. — Mina örhängen! Mina hjärtan! Jag har tappat dem. Se bara! utbrast hon och tog händerna från öronen. — Du hade inga örhängen på dig i kväll, svarade monsieur de .Jag lade märke till det just när vi skulle gå, men eftersom vi var så mycket försenade aktade jag mig för att tala om det; jag var rädd att du skulle gå och sätta dem på dig så att vi skulle bli ytterligare fördröjda. — Nej, du har fel, det vet jag, sade hon. Jag minns särskilt att jag stod och tvekade mellan mina hjärtan och smaragderna och att jag till sist bestämde mig för hjärtana. — Ja, då lät du dem ligga kvar på toalettbordet; jag ropade att du måste skynda dig och i brådskan och förvirringen glömde du väl bort dem, svarade monsieur de . Efter ett ögonblicks tystnad fortsatte han: Men är du säker på att du inte hade dem i handen och tänkte sätta dem på dig i vagnen? Det gör du ju ofta. — I vagnen? Kan jag ha tappat dem i vagnen? sade hon. Ja, det är möjligt men jag tror det inte. Hon föreföll utom sig av oro. Monsieur de bad henne ge sig till tåls en stund, och som han var angelägen att lugna henne lät han hämta flera lyktor och gick själv ut och letade igenom alla vinklar och vrår i vagnen, varefter han åkte hem och undersökte hustruns juvelskrin, naturligtvis utan att finna örhäng-ena. Han ringde, väckte upp tjänstfolket och frågade ut kammarjungfrun. — Jag kommer inte riktigt ihåg det, men jag har aldrig sett madame gå bort en kväll utan örhängen, svarade denna. Eftersom örhängena inte voro hemma hos madame de måste hon ha tagit dem med sig. Monsieur de kunde inte draga någon annan slutsats, och med bekymrad min återvände han tomhänt till balen. Känslor av förvirring, förlägenhet och tvivel bemäktigade sig de närvarande, det tisslades och tasslades, ingen vågade dansa längre, orkestern tystnade, och snart nog begåvo sig alla gästerna hem. Nästa dag omtalades händelsen i morgontidningarna; man antydde att det rörde sig om stöld och juveleraren såg sig försatt i den obehagliga situationen att inte offentligen kunna yppa den hemlighet som gjorde honom till ärlig innehavare av smycken som betraktades som stulna. Efter att under någon timmes tid ha funderat på saken lade han örhängena i ett etui och lät anmäla sig hos monsieur de som genast tog emot honom. — Ni kommer förstås för att fresta mig? sade han. — Nej, tyvärr, det är inte frågan om det, svarade juveleraren. Jag har aldrig i mitt liv känt mig så illa till mods som i dag och innan jag framför mitt ärende, vilket kommer att förarga och kanske såra er, måste jag anhålla om er diskretion. — Det gäller alltså en hemlighet? sade monsieur de — En hemlighet och en samvetssak, svarade juveleraren. Monsieur de såg honom in i ögonen. — Jag skall inte säga något, det lovar jag, sade han. Tala om vad ni har på hjärtat. Juveleraren omtalade då huruledes han hade mottagit ett besök av madame de , hur hon hade erbjudit sina örhängen till försäljning och hur han, som inte kunde tro att hon sålde så värdefulla smycken utan sin mans vetskap, hade trott att han gjorde dem båda en tjänst genom att köpa dem. Därefter tog han etuiet ur fickan, öppnade det och tilläde: — Ni förstår mitt dilemma när jag såg i morgontidningarna att man misstänkte att örhängena var stulna. Trots att det smärtade monsieur de att 250