MADAME DE höra att hans hustru hade ljugit för honom sedan lång tid tillbaka, att hon förteg sina skulder för honom och därigenom skadade hans kredit och hans goda rykte; trots att han blev upprörd över den cynism hon hade lagt i dagen genom att ljuga för honom på balen kvällen förut, genom att förhålla sig tyst inför de rykten som gingo i staden och genom sin oförsynta martyrpose, visade han inte med en min vad som rörde sig inom honom utan tackade lugnt juveleraren för att han hade sökt upp honom. I en ton av roat, maskulint överseende växlade de några ord om det lättsinne som också de bästa kvinnor stundom kunna visa prov på, varefter monsieur de köpte tillbaka örhängena. — Det är tråkigt att sälja dem till er för andra gången, sade juveleraren. Monsieur de brast i skratt. — Ni behöver inte alls ursäkta er, sade han. Jag är glad att ha fått dem tillbaka. Monsieur de hade en älskarinna, en vacker spanjorska som han hade börjat tröttna på och som samma dag skulle resa till Sydamerika, och eftersom hans hustru genom att sälja örhängena hade visat att dessa inte betydde något för henne, beslöt han att ge dem i present till den vackra älskarinnan, det var som om han därmed hade velat tacka henne för att hon självmant gav sig i väg och sålunda besparade honom obehaget av en brytning. Det okonstlade sätt på vilket hon tog emot gåvan smickrade hans fåfänga. Han följde henne till stationen, installerade henne i hennes kupé och stod sedan kvar på perrongen. Hon lutade sig ut genom fönstret, och när tåget gick besvarade han hennes avskedshälsning genom att föra handskarna till läpparna och sedan vifta med dem som för att släppa loss kyssarna och låta dem flyga efter henne, varefter han återvände hem. Madame de var ensam i sin lilla salong där monsieur de fann henne, omvärvd av ljuvliga parfymångor och i färd med att dricka te och läsa eftermiddagstidningarna. — Tycker du inte att folk gör för mycket väsen av den här händelsen som visserligen är beklaglig men som ju inte angår någon annan än oss? sade han. — Jo, jag tycker också att det är taktlöst, svarade hon. — Du misstänker ingen? frågade han vidare. — Nej, absolut inte, och ju mer jag tänker på saken dess mer ger jag dig rätt. Men tro mig, jag skulle inte ha varit så tankspridd om du hade påpekat för mig att jag inte hade örhängena på mig innan vi åkte hemifrån i går. Jag var ju försenad och antagligen höll jag dem i handen och tänkte sätta dem på mig i vagnen. Och sedan glömde jag bort hela saken. Du sade visst något till mig just då, och antagligen tappade jag dem när jag drog på mig handskarna, eller också hade de fastnat i min spetsschal och då kan det tänkas att de trillade ner på gatan och att någon förbipasserande har hittat dem. Hur som helst är det mitt fel, jag har burit mig oskickligt åt och gjort dig ledsen. Jag är mycket ledsen och jag ber dig om förlåtelse. — Förlåtelse? sade monsieur de — Ja, sade hon. — Säg det en gång till, sade han. Hon tolkade detta som ett utslag av begynnande dövhet och skrek: — Förlåt mig! Förlåt! Monsieur de svarade att han skulle tänka på saken och de sågo på varandra. Sådana blickar, mättade med tystnad, medföra ofta ett slags tillfällig, kroppslig och andlig förlamning som det tar tid att bemästra. Monsieur och madame de gjorde inte en rörelse, de sågo varandra in i ögonen och tycktes knappast ens andas. En betjänt som kom in för att lägga mer ved på elden väckte upp dem ur deras förstening och monsieur de gjorde en rörelse av otålighet: — Nå, om du inte misstänker någon, så gör slut på pratet och undersökningarna! utbrast han. — Hur skulle det gå till? frågade madame de 251