LOUISE DE VILMORIN — Är du säker på att du har tappat ör-hängena? — Ja, sade hon. — Nå, säg då att du har hittat dem igen, sade monsieur de Illa till mods över bedrägeriets följder och färdig att säga vad som helst för att få slut på pratet satte sig madame de genast ner och skrev, efter sin mans diktamen, en förklaring som skulle publiceras i tidningarna nästa morgon. — Jag råder dig att genast gå och be vårt värdfolk om ursäkt för vad som hände på balen i går, sade monsieur de sedan. — Ja, det har du rätt i, jag skall gå dit med detsamma, svarade madame de och begav sig av. Några personer sutto samlade kring tebordet när hon en stund senare oväntat trädde in till gårdagens värdfolk. — Se inte på mig, jag vågar inte visa mig! utbrast hon och gömde ansiktet i händerna när värden och värdinnan skyndade emot henne. — Ja, ni skrattar, men jag är verkligen förtvivlad, fortsatte madame de .Jag förstörde kvällen för er i går genom mitt slarv och det kommer jag aldrig att kunna förlåta mig själv. Min kammarjungfru har just hittat ör-hängena; de hade fastnat i en av volangerna på toalettbordet. Jag borde vara glad, men jag är förtvivlad. Antagligen hade jag lagt dem på toalettbordet och sedan råkade jag väl göra någon ofrivillig rörelse, knuffade till en ask eller något, så att de gled ner och fastnade i volangen. Vi var försenade, min man blev otålig och det är delvis hans fel att jag blev nervös och glömde bort dem. Jag vet att jag har burit mig oförlåtligt åt, men det är bara det oförlåtliga man vill ha förlåtelse för. Värdfolket lugnade henne. Det hade hänt såväl dem som alla de övriga närvarande att de under ännu egendomligare omständigheter hade slarvat bort och sedan av en slump återfunnit ett föremål, och man trodde madame de på hennes ord. Husets härskarinna kunde likväl inte avhålla sig från att göra en anmärkning. — Jag förlåter dig gärna, sade hon, men nästa gång tycker jag att du skall tänka dig för innan du ropar: ”tag fast tjuven!” Madame de rodnade. — Med Guds hjälp skall det inte bli någon nästa gång, sade hon. Madame de :s juvelskrin voro synnerligen välförsedda, och hon kunde växla smycken så ofta hon ville. Samma kväll bar hon andra diamanter som hade gått i arv inom hennes familj och vilkas storlek och glans voro fullt jämförliga med de stenar man trodde att hon hade förlorat och återfunnit. — Tala aldrig med mig om den där historien. Jag vill absolut inte tänka på den, och jag förlåter er aldrig om ni vågar påminna mig om den, sade hon till alla som lyckönskade henne till att ha återfunnit diamanter som hon inte längre ägde, men som ingen skulle bli förvånad över att se glittra i hennes örsnibbar. Monsieur de tackade henne för den snabbhet med vilken hon hade gjort slut på rykten som han ansåg farliga; ingen talade mer om saken och händelsen råkade snart i glömska. Någon tid senare landsteg den vackra spanjorskan i Sydamerika. Under överresan hade hon varit klok nog att hålla på avstånd alla de unga män med ärliga avsikter men oviss framtid vilkas hjärtan hade antänts av elden i hennes svarta ögon, och när färden var till ända hade ännu ingen framstående man intagit den plats som nyligen innehafts av monsieur de . Ensamheten i storstaden gjorde henne trånsjuk, hon började älska minnet av en man som hon aldrig hade älskat, och på kvällen kastade hon med melankolisk uppsyn de guldmynt hon hade fått av honom på spelbordet. Hon vann en förmögenhet och stämde sedan möte med turen kväll efter kväll, men den hade redan börjat tröttna och kom nu bara varannan kväll, sedan en kväll i veckan 252