MADAME DE och slutligen inte alls. Den vackra spanjorskan gick från bord till bord och från kasino till kasino för att leta efter den försvunna; hon förlorade alla sina pengar innan hon återfann den, och för att kunna fortsätta letandet såg hon sig nödsakad att sälja örhängena som hon hade fått av monsieur de Diamantörhängena glittrade bara en timme i ett juvelerarfönster där i staden. En rik europeisk diplomat som hade blivit utnämnd till ambassadör i ett land som gränsade till hans eget köpte dem, intagen av deras skönhet, och avreste nästa dag. Det var en man vars namn, esprit och förmögenhet garanterade honom en bemärkt ställning inom societeten i alla länder. Han installerades under glansfulla former på sin nya post och på den första middag en av hans kolleger gav till hans ära fann han sig placerad bredvid madame de . Han beundrade henne, han hade inte tråkigt i hennes sällskap, hon förstod att göra intryck, han blev förälskad i henne och han visade det. Madame de var inte oberörd inför detta; hon njöt av att behaga och hon tyckte om att förlänga denna njutning till gränsen för det outhärdliga. Ambassadören gav henne, från och med denna första kväll, tillfälle härtill och smickrade dessutom hennes fåfänga. Hon förstod att avvända hans uppmärksamhet från alla andra kvinnor; det blev snart uppenbart för alla att han inte hade ögon för någon annan än henne och paret stod alltid i centrum för den allmänna uppmärksamheten. Eftersom de tillhörde samma kotteri i samma societet hade de otaliga tillfällen att träffas på middagar, baler och mottagningar, och varje gång de återsågo varandra satte de sig avsides och pratade en stund (utan att likväl med ett ögonblick förlänga tiden för sina téte-å-téter utöver gränsen för det passande) och det verkade då alltid som om de hade något utomordentligt viktigt och angeläget att anförtro varandra. Varje morgon fick madame de en liten biljett från ambassadören och varje eftermid dag gjorde han visit hos henne, men hur högt hon än värdesatte dessa bevis på uppmärksamhet förblev hon länge omedveten om de känslor han ingav henne. En dag då ambassadören med beklagande meddelade att han inte kunde komma på sin vanliga eftermiddagsvisit erfor hon emellertid en så häftig besvikelse att hon till hälften insåg hur det var fatt med henne fastän hon inte ville medge det för sig själv. Varje gång madame de efter den dagen kände sig frestad att falla till föga inför styrkan och beständigheten hos en känsla som hon kanske delade, eftersom det var hon som hade ingett den, föregav hon trötthet och opasslighet, stängde sin dörr och for ut till sitt lantställe eller också reste hon i sällskap med monsieur de till en eller annan solig kust och stannade där en kort tid. Vare sig det var dygd eller nyckfullhet som förestavade detta beteende ökade det endast ambassadörens kärlek, så mycket mer som madame de under sin bortovaro skrev brev till honom, vilka, utan att handla om kärlek, likväl inte handlade om annat. Dessa brev som ofta innehöllo violer eller mimosakvistar eller sandkorn visade att hon tänkte på honom under sina promenader och för övrigt i varje ögonblick under sin bortovaro. Monsieur de skämtade ofta med sin hustru om denna vänskap. ”Din lillbedjare” sade han när han talade med henne om ambassadören, och madame de smålog. Då han visste att hon var ur stånd att känna passion och dessutom var övertygad om att hon aldrig skulle kunna begå något felsteg fann han sig lugnt i vad han betraktade som en lek, så mycket mer som själva grymheten häri hindrade honom från att känna svartsjuka. Ambassadören slöt ögonen mellan varje mening i madame de :s brev och suckade så djupt under läsningen att han måste knäppa upp knapparna i sin väst. På sommaren bjöd monsieur de vid flera tillfällen ut ambassadören till sitt lantställe på några dagar. De jagade tillsammans och när de inte jagade gjorde madame de i 253