LOUISE DE VILMORIN ambassadörens sällskap långa ridturer genom de vackra skogarna. V intern därpå blev emellertid madame de en dag mot sin vilja tvungen att för sig själv tillstå de känslor hon hyste för ambassadören. Hon hade just anlänt till kusten. Den här gången hade monsieur de inte rest med henne, hon kände sig nedstämd utan att riktigt veta varför och på kvällen gick hon ut ensam. Insvept i en stor kappa, med en mörk muslinsslöja virad om huvudet och med händerna instoppade i en muff satt hon lutad mot en låg mur som löpte längs stranden och stirrade ut över vågorna och den mörka kvällshimlen, vilka med jämna mellanrum upplystes av skenet från en fyr. Med ens greps hon av en stark känsla av sin egen obetydlighet; hon frågade sig vad hon gjorde här på jorden och varför hon levde; hon kände sig uppslukad av det oändliga universum; hon frågade sig för vilket ändamål hon levde och kunde inte finna något annat svar i sitt inre än bilden av ett ansikte. Hennes hjärta sviktade under den dubbla tyngden av detta ansiktes närvaro och frånvaro och hon greps av en häftig längtan efter att bli styrkt och lugnad av den man vars kärlek hon förstod att hon inte längre kunde undvara. Så starkt var detta behov, så häftig hennes längtan efter hängivelse och så våldsamma de känslor hon nu bekände för sig själv att de svepte med sig hennes förnuft och förvandlade hennes personlighet. Hon skyndade till hotellet, gav kammarjungfrun order att packa och tog redan samma kväll tåget hem. Madame de anlände oväntat, monsieur de var inte hemma. Hon skrev en biljett till ambassadören, han skyndade till henne och hon föll i hans armar. Det var i december. Jämnt ett år hade förflutit sedan de träffades första gången, då ambassadören nu klockan sju på kvällen tryckte sin av snöstormen isade mun mot madame de :s varma läppar. De älskade varandra så mycket att de tyckte att de aldrig mer skulle kunna skiljas från varandra. Den värme och andakt de kände förflyttade dem till en annan värld som deras kärlek hade skapat åt dem och till vilken kyssen nyss hade gett dem tillträde. För dem existerade ingenting annat än deras känsla för varandra, det förflutna var dött, och då madame de hörde klockan slå halv åtta gav hon till ett litet klagande ljud. — Låt oss resa ut på landet på torsdag, sade hon. — På torsdag? Om tre dagar? Det är så långt dit, alldeles för långt, svarade ambassadören, när monsieur de trädde in, gnuggande händerna. Monsieur de hade alltid mycket att berätta. Han talade om teatern, om operan, om en ny sångerska som skulle vara särdeles utmärkt. Så småningom lade han märke till ambassadörens bekymrade min och inbjöd honom till en jaktutflykt. — Ni behöver vila och avkoppling. Låt oss skjuta vildsvin på torsdag, sade han. — Tusen tack, men det kan jag inte, svarade ambassadören. Jag är upptagen på torsdag, jag har redan tackat ja till en annan inbjudan. De diskuterade jakt och jägare en stund, sedan kysste ambassadören madame de på hand och drog sig tillbaka utan att våga se på henne. Madame de tillbragte natten i ett tillstånd av ångestfull längtan som hindrade henne från att känna vare sig lycka eller samvetskval. Hela nästa dag stannade hon hemma; kärleken gjorde henne oföretagsam; ensam i sin lilla salong återupplevde hon i minnet föregående kvälls händelser och frågade sig om detta verkligen hade hänt. När ambassadören kom skulle hon helst ha velat ta emot honom i detta rum där han aldrig hade varit, men då hon visste att monsieur de skulle ogilla att hon tog emot en gäst under så intima former gick hon ner i bottenvåningen 254