MADAAIE DE där ambassadören väntade i en salong som gränsade till biblioteket. — Låt oss gå hit in i stället, sade hon. — Varför det? frågade han. Tycker ni att ni har sett mig för ofta här? Jag vet inget rum som i så hög grad är uttryck för en personlighet. Jag tycker om ljuset här, och värdigheten och känslan av att vara förflyttad till en annan värld. Jag spårar er hand överallt, jag hör ert skratt. Vartenda föremål här är karakteristiskt för någon del av er, och jag tror att om en skarpsinnig person studerade dem i tur och ordning skulle han kunna beskriva er själ och måla ert porträtt. Varför vill ni gå in i biblioteket, säg? — Det blir vår första resa, svarade hon. Han gick med henne och de slogo sig ner bredvid varandra i ett par fåtöljer framför ett runt bord, bestrött med batalj kartor vilka monsieur de roade sig med att studera. — Min älskade, min underbara älskade, sade ambassadören, jag har i flera månadei' velat ge er ett föremål som är i min ägo, ett smycke som liknar er och är som skapat för er. På julafton kommer ni att få en liten julklapp från mig, en bagatell av det slag som en äkta man kan tillåta sin hustru att ta emot av en god vän. Men den gåva jag nu har med mig åt er är en pant på vår kärlek och därför är den mycket ren, mycket vacker och bör förbli en hemlighet. Han hade tagit upp ett etui ur fickan medan han talade; han öppnade det och fortsatte: — De båda hjärtan ni ser här, det är våra. Bevara dem väl, göm dem och, framför allt, låt dem alltid ligga tätt intill varandra. Och kom ihåg att jag är glad att få ge er ett smycke som ni bara kan bära när vi är ensamma. Madame de kunde inte tro sina ögon; hon stod förstummad medan alla slags tankar genomkorsade hennes hjärna. — Å, det är inte möjligt, sade hon slutligen, det är inte möjligt! Hon lade armarna om halsen på ambassadören, kysste honom och sade: ”min älskade, å min älskade!” med en sådan innerlighet i stämman att han fick tårar i ögonen. Sedan skyndade hon fram till en spegel, tog diamanterna mellan tummen och pekfingret och satte dem mot örsnibbarna. — Nej, sade hon, jag vill varken gå miste om stoltheten över att få bära dessa smycken i allas åsyn eller glädjen att ständigt få höra våra båda hjärtan viska om er. Eftersom ni ju själv vet sanningen hoppas jag att ni inte har något emot att jag finner på en nödlögn. — En nödlögn? sade han och smålog vid tanken på att ett inslag av koketteri sannolikt blandade sig med den känsla hon nyss hade gett uttryck åt. Vad skulle det vara för en lögn? — En lögn som kommer att verka alltigenom trolig, svarade hon. Jag har en släkting, en kusin till min mor, en gammal dam som inte bryr sig om någon annan i släkten än mig, och som redan har gett mig hälften av sina smycken, mycket vackra smycken. Ingen skulle finna något underligt i att hon gav mig de här just nu, när det snart är jul och en ny säsong står för dörren. Som jag nyss sade är jag den enda i släkten som hon bryr sig om. Hon avskyr min man, han tycker inte om henne och går aldrig och hälsar på henne. Förresten tar hon aldrig emot någon. Jag skall gå och hälsa på henne i morgon, tidigt på morgonen, det lovar jag. Hon har varit så olycklig här i livet att hon kommer att förstå mig. — Lyckan gör livet olyckligt, därför att den för med sig oro och bekymmer, sade ambassadören då. Vänta några dagar och fundera på saken, det ber jag er. Ni skrämmer mig. — Nej nej, var inte orolig, lita på mig, sade hon. Min tant kommer att bli glad över att få dela vår hemlighet och jag kommer att vara tacksam över att ha en förtrogen. — En förtrogen! utbrast ambassadören. Man skulle kunna tro att en kvinna tvivlar både på sin kärlek och på sin älskare så länge hon inte har någon förtrogen. — Vi skall ju äta middag hos er i kväll, 255