LOUISE DE VILMORIN återtog madame de , och när ni ser mig komma in med våra hjärtan i öronen vet ni att vi båda är ett och att jag tillhör er. Men han var orolig. — Vore det inte bättre att ni genast gick och talade med er tant? sade han. — Hinner jag det? Ja, hon bor förstås alldeles i närheten. Jag skall genast gå och sätta på mig hatten och säga till om vagnen. Ja, ni har rätt i att det är bättre, sade madame de Ambassadören bad henne var försiktig och lämnade henne, rörd över att finna ett barn bakom en så vacker kvinnas drag. Så snart ambassadören hade gått, stoppade madame in örhängena i klänningslivet och kastade etuiet med den sydamerikanske juve-lerarens namn i brasan i den stora kakelugnen; därefter gick hon upp till sina rum, öppnade ett av skåpen i sin garderob, betraktade de otaliga högarna med aftonhandskar och gömde örhängena bland några par som hon hade tröttnat på och inte längre använde. Sedan tog hon itu med omklädseln. Hon kammade om sig tre gånger, tvekade mellan flera olika klänningar och dröjde sig kvar så länge vid toalettbordet att monsieur de tröttnade på att gå av och an i salongen och knackade uppfordrande på dörren. — Lugna dig, jag är färdig, här är jag, sade hon. Hennes kammarjungfru räckte henne den lilla guldstickade väskan med ena handen och handskarna med den andra, men hon sköt undan handskarna, gjorde en grimas och sade: — Usch nej, jag vill inte ha de där handskarna, de är så tråkiga. — Vad spelar det för roll, sade monsieur de , vi är redan försenade, du är mycket vacker som du är, du blir säkert den vackraste av alla damerna, det räcker väl, kom nu. Men hon hörde inte på honom utan skyndade fram till garderoben. Monsieur de blev förargad, han gick efter henne och tog henne i armen för att dra henne därifrån. — Låt mig vara, sade hon och gjorde sig lös. Med en häftig rörelse drog hon ut en handfull handskar ur skåpet, och därvid föllo örhängena till golvet. — Mina hjärtan! utbrast hon. Titta, här är mina örhängen! En sådan tur! En sådan fantastisk tur! Det är otroligt. Men jag förstår precis hur det har gått till. Jag minns nu att jag själv tänkte välja ut ett par handskar åt mig den där kvällen i fjol, alldeles som nu. Du ropade att jag skulle skynda mig och i brådskan lade jag tydligen ifrån mig örhängena bland de här handskarna som jag inte använder mera. Kammarjungfrun hade tagit upp diamanterna och stod där och såg från madame de till monsieur de — Ge dem till mig, sade han till kammarjungfrun och stoppade dem i fickan. — Vad går det åt dig? frågade madame de .Vad tänker du på? — Att du inte kan ha på dig de här örhängena, svarade han. Och nu går vi. Ännu medan de var på väg nerför trappan envisades hon: — Ge mig mina örhängen. Varför skulle jag inte kunna ha dem på mig? — Om du har dina hemligheter så har jag mina, svarade han. Hon vågade inte fråga mera, de stego upp i vagnen och kommo fram till sin middag utan att ha växlat ett ord vidare. Den blick ambassadören gav madame de , och som monsieur de råkade lägga märke till fastän han naturligtvis inte spionerade på dem, uppfattade han som en bekräftelse på att den teori han hade gjort upp på vägen var riktig. Då han erinrade sig att ambassadören föregående år hade bott i just den stad i Sydamerika där hans före detta älskarinna då befann sig, och han på sista tiden hade fått flera brev från spanjorskan där hon bad om pengar, fann han det naturligt att hon hade sålt de värdefulla örhängena och såg ingenting märkvärdigt i att ambassadören hade köpt dem. Själv hade han inte något behov av förtroliga vänskapsförhållanden med kvinnor, men han hade förståelse för dem och visste 256