MADAME DE att kvinnan alltid har små hemligheter och små bekymmer, skuldkänslor och klagomål som hon hellre anförtror åt en vän än åt den äkta mannen. ”Äkta makar blir alltid skygga för varandra efter någon tid”, brukade han säga. Den förtrolighet som hade uppstått mellan ambassadören och madame de hörde till den kategori som också den misstänksammaste äkta man kan ta med lugn, och monsieur de var inte förvånad över att hans hustru inför ambassadören hade bekänt de åtgöranden som hade berövat henne hennes älskade örhängen. Han fann ingenting att säga om detta; hon var oskyldig och kunde ju för övrigt inte ana att hennes förtrogna råkade vara i besittning av föremålen i fråga. ”Det besynnerliga med slumpen är att den är så sjävfallen”, sade monsieur de ofta. ”Man kan bara bli förvånad över den.” Han var en man med utpräglat sunt förnuft; hans sätt att se på tingen hindrade honom från att bli indignerad över dem; han kunde skilja på ett vänskapsbevis och en oförsynthet; han sade sig att ambassadören, långt ifrån att ha haft oförskämdheten att erbjuda madame de en gåva som hon inte hade kunnat ta emot bara hade velat hjälpa henne att undgå följderna av en lögn som hon trodde att hennes make var okunnig om; han anade under vilka förhållanden de hade ingått sin lilla komplott och kunde föreställa sig hustruns förvåning när hon återsåg örhängena som hon hade trott förlorade för alltid. Men då hedern förbjöd honom att låta sin hustru mottaga en så dyrbar gåva av en utomstående tog han vid middagens slut ambassadören avsides och drog honom med sig in i en liten salong. — Käre vän, ni hade inte kunnat vara diskretare, sade han, men jag har mina goda skäl att veta att min hustru inte hittade de där örhängena bland sina handskar, ser ni. Under andra omständigheter skulle j ag kanske ha kunnat tro det — nu kan jag det inte, tyvärr. Ni är hennes förtrogne och jag förstår mycket väl att ni föll för frestelsen att utnyttj a slumpen eftersom ni ju måste ha trott att den skulle ge henne möjlighet att utplåna verkningarna av den besvikelse hon beredde mig genom att sälja örhängena som jag hade gett henne i morgongåva. Hon tror att jag inte vet vad hon har gjort, hon ljög för mig och låtsades ha tappat diamanterna. Jag har aldrig talat med henne om saken därför att jag tror att sådana avslöjanden och förklaringar mellan äkta makar kan ge upphov till en atmosfär av olust som sedan aldrig kan skingras. Ingen skulle bli förvånad över att se min hustru bära örhängen som alla vet att jag har gett henne, ingen skulle kunna ana den roll ni har spelat i sammanhanget, men jag skulle inte ett ögonblick kunna glömma den och ni förstår nog att det skulle vara omöjligt för mig att blunda och spela okunnig. Jag erkänner att jag är mycket angelägen om att få tillbaka de där örhängena och för att på enklaste och vänskapligaste sätt få vårt lilla mel-lanhavande ur världen föreslår jag att ni återbördar dem till min juvelerare och säger åt honom att sätta sig i förbindelse med mig. Ambassadören, som hade lyssnat till vad monsieur de hade att säga utan att avbryta honom och utan att visa förvåning eller förlägenhet, tackade honom först för hans storsinthet och sedan för hans förtroende och bad sedan om förlåtelse för sin andel i en komplott vars oskyldiga syfte var baserat på vänskap. Monsieur de gav honom tillbaka diamanterna och lämnade adressen till juvele-raren, och sedan sutto de kvar en stund och diskuterade i skämtsam ton kvinnornas ofta maskerade koketteri, deras impulsivitet och de illusioner de göra sig om männens naivitet. Sedan gingo de in och drucko kaffe i salongen där alla klagade över deras frånvaro, framför allt damerna som ansågo sig försmådda. Ambassadören slöt sig till en grupp där madame de bildade medelpunkten, men under hela kvällen gjorde han inte ett enda försök att få en téte-å-tète med henne. Om ambassadören beundrade det förnäma och taktfulla sätt på vilket monsieur de hade förstått att bespara dem båda en obehag 2 BLM 1953 IV 257