LOUISE DE VILMORIN lig situation, erfor han i gengäld den största bitterhet och sorg inför madame de :s beteende. Han var inte bara sårad över att hon hade sagt: ”eftersom ni ju själv vet sanningen hoppas jag att ni inte har något emot att jag finner på en nödlögn.” Vad han också, och framför allt, hade svårt att förlåta henne var att hon som pant på hans kärlek hade mottagit smycken som måste påminna henne om hennes första kärlek, om de första ynnestbevis hon hade beviljat och om de första hemligheterna i hennes äktenskapliga liv. Han var starkt medveten om det löjliga i situationen, han uppfattade den som ett hån och en förolämpning, och hans hj ärta blev tomt och kallt inför vissheten om att madame de inte hade dragit sig för att blanda ihop de minnen hon hade gemensamt med honom med andra minnen som det plågade honom att tänka på. Angelägen om att snarast möjligt befria sig från ett smycke som i ödets hand hade blivit ett vapen mot hans stolthet begav han sig redan nästa morgon till juveleraren och bad honom ställa örhängena till monsieur de :s förfogande. Vid tolvtiden fick ambassadören ett brev från madame de . Hon klagade över det sätt på vilket gårdagskvällen hade förlöpt: ”Jag avskyr sällskapslivet; jag skulle önska att hädanefter ingen annan än ni fick se på mig. Jag blir rädd, jag mår illa, så snart ni talar med någon annan än mig” och hon bad honom komma snarast möjligt. Han svarade att han till sin stora ledsnad inte kunde det. ”Det smärtar mig att nödgas vara skild från er”, skrev han, ”men min regering har kallat mig hem och jag måste resa omedelbart. Vad skulle det tjäna till att tala om andra känslor, när besvikelsen över att nödgas lämna er är ännu starkare än den kärlek ni har ingett mig?” Madame de grät. Ambassadören reste och juveleraren lät anmäla sig hos monsieur de — Kan ni tänka er, monsieur , började han. — Ja det kan jag, avbröt monsieur de honom muntert. Jag vet varför ni är här. Nämn priset bara. — Jag skulle önska att jag kunde ge er dem för en tredjedel av priset, eftersom jag lyckligtvis och tyvärr säljer dem till er för tredje gången, svarade juveleraren. Och han tilläde: Jag måste säga att jag blev ytterst förvånad när de här diamanterna dök upp hos mig igen. — Det är med vackra föremål som med människor med god smak — de vet var de bästa husen finns, sade monsieur de — Ja, men vilken egendomlig slump! Det måste ni väl medge? envisades juveleraren. — Tja, erfarenheten har lärt mig att sanningen är osannolik och det osannolika sant, så numera kan ingenting förvåna mig, sade monsieur de Och han köpte örhängena för tredje gången. Så snart juveleraren hade tagit avsked, ringde monsieur de på en betjänt och frågade om madame de var hemma. Han fick till svar att hon hade dragit sig tillbaka till sitt sovrum, att hon var mycket röd i ansiktet och klagade över att hon var alldeles stelfrusen och att hon hade gått och lagt sig. Monsieur de knackade alltid på dörren till sin hustrus rum men han gick in utan att vänta på svar. — Jaså, du har legat och vilat, sade han. — Nej, jag kan varken känna trötthet eller ro i mitt hjärta, sade hon. Av dessa ord drog han den slutsatsen att hon var förälskad och han misstog sig inte. För första gången i sitt liv var hon förälskad och olycklig, och då monsieur de såg henne ligga där, vacker, bedrövad och orolig och med tårar glittrande i de förgråtna ögonen begagnade han tillfället att ge henne en läxa. Han öppnade etuiet med diamanthjärtana, satte ner det på täcket och sade: — Vad säger du om det här? Madame de svarade inte, hon sträckte ut händerna, tog örhängena och förde dem långsamt upp till öronen, som om hon hade 258