MADAME DE fört dit två av de kyssar hon bevarade i minnet — sådana kyssar som får en att blunda. — Vi måste tala ut om den här saken, tyvärr, sade monsieur de . Du kanske vill vara vänlig och höra på mig ett ögonblick utan att svara. Med dina lögner har du förvandlat de här örhängena till en förargelseklippa; det förargar mig och du ska få ditt straff. Som du vet har min brorson just fått en son. Tyvärr är han ju den enda arvtagaren till vårt namn och jag har beslutat att vi i morgon skall gå och hälsa på den nyförlösta och att du då skall ge henne de här örhängena som inte längre tillhör dig. Utom sig av sorg, skam och kärlek såg sig madame de stå inför en av dessa prövningar som Gud låter helgonen utstå. Hon insåg att hon tålmodigt borde underkasta sig den och att hon därvid skulle ha hjälp av sin svaghet; utan ett ord lade hon örhängena tillbaka i etuiet och stängde locket. Monsieur de lade handen över locket. — Ja, då är saken klar då, och du kommer aldrig mer att få de här i din hand, sade han. Monsieur de :s äldsta bror hade bara en son, vilken, utan hänsyn till familjens traditioner och utan att bry sig om den sorg han orsakade sina föräldrar, hade gift sig med en mycket vacker ung flicka som var intelligentare än han, men mycket överspänd och benägen för överilade handlingar. Man lade henne dessutom till last att hon var dotter till en man med dåligt rykte, en affärsman som aldrig förtjänade tillräckligt för att kunna klara upp sina affärer ordentligt, som hade satsat pengar på allsköns obskyra företag och på grund härav hade tvingats att upprepade gånger göra konkurs. Den unga hustrun hade emellertid visat prov på många goda egenskaper, och så stor undergivenhet och kärlek till man och hem att hennes nya släktingar så småningom hade förlåtit henne att hon bara var den hon var och höjde henne till skyarna sedan hon hade nedkommit med en arvtagare till deras namn. Madame de hade inte annat att göra än att lyda sin man, och dagen därpå gingo de tillsammans på besök till den nyförlösta. Omgiven av sina föräldrar och svärföräldrar låg hon till sängs i ett ytterst magnifikt men något dystert rum, som inte ens den spetsprydda vaggan och de många stora blombuketterna förmådde liva upp. Deras inträde hälsades med kärleksfullt mummel; det kysstes på hand och kind och den nyfödde beundrades vederbörligen. Sedan lutade sig madame de ned mot sin mans nièce, viskade något till henne och stack den medförda presenten i handen på henne, Den unga modern öppnade etuiet och gav till ett utrop av överraskning och glädje och sedan lutade sig hela sällskapet över diamanterna, som från och med denna dag hade förvandlats till familjejuveler, och brast ut i komplimanger och tacksägelser. Madame de hade satt sig på något avstånd från de övriga. Hennes hjärta var sönderslitet och hon kunde inte återhålla en snyftning, ett stönande undslapp henne, allas huvuden vändes mot henne och hennes nièce utbrast: — Nej, men vad är det, snälla tant? — Det är ingenting, det är ingenting, svarade hon. Det är den lille nyfödde, det är visionen av framtiden när jag tänker på det förflutna. Dessa ord från en kvinna som man betraktade som både kall och frivol väckte allmän häpnad. Männen protesterade: — Det förflutna! det förflutna! Du som är ungdomen och skönheten personifierade! Tala inte om det du inte vet någonting om; och damerna sågo uppfordrande på monsieur de . Han närmade sig långsamt sin hustru och räckte henne sin näsduk. — Det förflutna existerar i och med att man blir olycklig, sade hon med låg röst. — Det är möjligt, men olyckan framkallar man själv, sade han. Inför denna kallblodighet lugnade sig madame de , hon vände sig mot fönstret och låtsades betrakta yrsnön som virvlade upp och svepte förbi som dansande spöken; hon stod 259