LOUISE DE VILMORIN kvar med ryggen mot de andra till dess hennes svägerska lade armen om axlarna på henne och ledde henne fram till en spegel. — Det är konstigt — det finns ingenting man blir så rufsig i håret av som att gråta, anmärkte madame de Alla började skratta och monsieur de sade till sin bror. — Jag vet ingen som har så tokiga infall som hon. — Jag tycker synd om henne, svarade brodern. Han var gift med en strikt och landsorts-mässig kvinna och avgudade sin svägerska; hon charmerade honom på otaliga sätt och framför allt genom sitt koketteri. — Du borde snarare tycka synd om mig, replikerade monsieur de och detta yttrande framkallade förnyade skrattsalvor och bidrog ytterligare till att förjaga det pinsamma intryck som nyss hade hotat att förstöra stämningen. Innan madame de gick därifrån sade hon till sin mans nièce: — Det var synd att jag inte fick träffa er man. Jag hoppades att han skulle vara hemma i dag. — Han är upptagen av sina affärer från tidigt på morgonen till sent på kvällen, svarade hon. Jag tror inte att han har sett sin son i dagsljus ännu. Monsieur de skulle gärna ha velat göra henne några frågor beträffande brorsonens sysselsättning men madame de var redan på väg ut, hon väntade på honom och de åkte hem. Ambassadören kom tillbaka på julafton och madame de fick en bambukorg med violer och mimosakvistar av honom. Hennes man var hos henne, i biblioteket, när hon fick blommorna, han såg att hon blev upprörd och gick ut. Madame de som på fjorton dagar inte hade hört av den man som helt hade tagit hennes hjärta i besittning vågade först inte röra vid denna försändelse av fruktan för att det inte skulle finnas något brev gömt bland blommorna. Sedan letade hon bland buketterna och mimosakvistama och började gråta. Hon vände upp och ned på korgen, blommorna föllo till golvet, hon tog en violbukett, tryckte den mot läpparna, mot ögonen, och gick sedan och lade sig på en soffa; hon låg orörlig, med händerna i kors över bröstet, som en död. Plötsligt öppnades dörren och monsieur de kom in. — Jag kommer med en trevlig överraskning, sade han. Seså, vakna upp nu! Skulle du inte vilja besvära dig med att se hit? Men hennes medvetande hade gått vilse någonstans i hj ärttrakten, och innan innebörden av monsieur de :s ord gingo upp för henne trycktes två iskalla läppar och lite snö som hade fastnat i ett par mustascher mot hennes hand. — Det besväret gör jag mig gärna, mumlade hon och log mot ambassadören vars ansikte nästan snuddade vid hennes. Han såg på blommorna som lågo utströdda över golvet. — Mina stackars blommor! sade han. Så ni behandlar dem? — Jag har gjort en trädgård av dem, svarade hon. Sedan sutto alla tre och pratade tillsammans och när de omsider skildes åt var det bara för att några timmar senare återfinna varandra vid en middag hos gemensamma vänner. Madame de var ovanligt vacker den kvällen och hennes sätt präglades av ett stilla allvar som tilldrog sig allas uppmärksamhet. Ambassadören undvek henne inte, han talade med henne om sin resa och frågade om allt som hade hänt under hans frånvaro. Hon svarade frånvarande, hon vågade knappt lyfta blicken mot hans vackra, lugna ögon, och kvällen gick utan att ambassadören med ett 260