MADAME DE enda ord eller tecken stillade den oro som marterade henne. Ambassadören var så noga med att inte offentligen såra madame de :s stolthet att ingen människa kunde ana förändringen i hans känslor. Han föreföll alltid glad att ha henne bredvid sig. När de befunno sig i samma loge på teatern eller operan och han stod bakom hennes plats brukade han som förr ofta luta sig över hennes axel för att yttra några ord om föreställningen eller musiken. Då vände hon litet på huvudet och i halvmörkret föreföll det henne som om hon i ambassadörens ansikte skymtade ett återsken av den kärlek hon numera aldrig såg några bevis på. Nästan lika mycket som det plågade madame de att veta sig vara övergiven pinades hon av att inte förstå varför ambassadören, i stället för att förklara sig, drog sig ifrån henne nästan i samma ögonblick han hade erövrat henne efter att så länge förgäves ha uppvaktat henne. Förkrossad av att ha be-känt sin kärlek, en bekännelse som fick ökad betydelse av att hon så länge hade förtigit den, och av att nu se sig försmådd och likväl vara dömd till tystnad kände hon sig mera död än levande; hon åt inte, hon sov inte och så småningom började hon tyna av. Man trodde att hennes blekhet berodde på att hon var trött efter alla baler och soaréer, och om monsieur de inte var den förste att förstå vad hon led av var han i alla fall den förste att oroa sig över det. Han var också den ende som visste att ambassadören inte längre gjorde madame de sin dagliga efter-middagsuppvaktning. Monsieur de var god utan att vara beskedlig. Han fann det naturligt att hans hustru efter att i hemlighet ha sålt sina örhängen hade försökt få honom att tro att hon hade återfunnit dem, men han hade svårt att förlåta henne att hon, under oskuldens mask, hade velat pryda sig med smycken beträffande vilka hon trodde sig kunna vara säker på att han skulle betrakta dem som en gåva från honom fastän hon i själva verket hade fått dem av den andre. Sedan dess litade han inte mera på henne, han iakttog henne misstänksamt. Dessutom hade han visserligen lugnt kunnat finna sig i att ambassadören lät alla människor märka att han var dödligt förälskad i madame de , men för sin heders skull kunde han inte tolerera att hon inför någon utomstående visade ens de obetydligaste tecken på kärlekssorg. Därför rådde han henne att fara till kusten och vila sig, vid någon av de soliga stränder hon älskade. Men hon vägrade. — Nej, jag vill inte resa, värmen skulle trötta ut mig och ensamheten skulle inte ge mig någon vila. — Nåja, men gör ett försök att rycka upp dig då, sade han. Kan du ljuga kan du väl också förställa dig. Vad är det egentligen du lider av? — Förödmjukelse, svarade madame de Detta svar överraskade monsieur de och gav honom med ens en helt ny syn på hustruns uppförande. — Det plågar dig att du har blivit avslöjad? frågade han. — Ja, just det, svarade hon. Han hade en gång lidit av detta slags förödmjukelse och visste att den är nästan omöjlig att bota. — En gång när jag var pojke ljög jag för min informator som var min vän och litade på mig. Han överbevisade mig om lögnen, jag blev tvungen att bekänna och skammen gjorde mig djupt olycklig. Fastän jag höll mycket av honom vågade jag inte se honom i ansiktet längre, jag undvek honom, jag tynade bort, jag ville komma hemifrån och jag bönföll mina föräldrar om att sätta mig i internatskola. Monsieur de trodde att han hade misstagit sig och att hans hustru inte led av kärlekssorg utan av att ha blivit avslöjad både av sin man och sin vän och av att som resultat av detta avslöjande ha blivit berövad smycken som hon med litet bättre tur skulle ha kunnat behålla. — Jag förstår och har medlidande med din 261