LOUISE DE VILMORIN situation, men tro mig: tiden och uppriktighet i framtiden kommer att hjälpa dig över det här, sade han. Vad ambassadören beträffar har du missbrukat hans vänskap genom att göra honom till din medbrottsling; det var orätt och farligt och det är och förblir beklagligt. Lyckligtvis har han en god portion sunt förnuft, tack vare sin stora erfarenhet av kvinnor, vi har talat ut om saken och han är inte ond på dig, men jag förstår att du undviker honom. Lugna dig och låt oss aldrig mera tala om den här saken. Samtalet hade således lett till att monsieur de numera trodde att det var madame de som undvek ambassadören och inte tvärtom. I likhet med de flesta människor som låta leda sig mera av förnuftet än av känslan misstog sig monsieur de i nio fall av tio. Han ville att ambassadören skulle återta sina besök, och madame de å sin sida sökte, driven av ett slags förtvivlans hopp, efter ett tillfälle att förklara sig och öppna sitt hjärta inför en man som till och med genom sin hövlighet visade henne sitt förakt. Några dagar senare var han på middag hos henne, och då man talade om ett slädparti som skulle äga rum följande torsdag frågade hon om han ämnade deltaga. — Ja, det tänker jag absolut, svarade han. Ni kommer väl också med, hoppas jag? — Nej, tanken på en torsdag på landet får mig numera bara att gråta, svarade hon lågt. Ni förstår mig, hoppas jag? Ambassadören låtsades inte höra, men på kvällen nästa dag kom han och hälsade på henne. Madame de som hade slutat hoppas på hans besök tog emot honom med påfallande skygghet, men samtidigt dolde hon varken sin upprördhet eller sin glädje utan räckte honom båda händerna till välkomst; han behöll dem emellertid inte längre tid i sina än som behövdes för att föra dem till sina läppar. — Sköna och älskvärda dam, jag ville inte att det skulle finnas något missförstånd mellan oss båda, sade han. — Ett missförstånd — så förfärligt! utbrast hon. Säg fort vad ni menar så att jag i min tur kan få förklara mig. Ambassadören gick och ställde sig med ryggen mot den vita kakelugnen, mot vilken hans mörka och högresta gestalt på ett imponerande sätt avtecknade sig. — Låt oss sätta oss, sade hon. — Tack, men jag står hellre, om ni tillåter, sade han. Orolig och förvirrad räckte hon honom en kopp te; han tog emot den och de stodo där mitt emot varandra och rörde om sockret i sina koppar, ljudlöst och utan att yttra ett ord. — Ni säger ingenting, sade slutligen madame de . Men ni är här, och mera begär jag inte. När man har för mycket att säga tiger man. Säg ingenting! Låt oss bara stå så här och se på varandra. Jag tror att jag förstår. — Jag ska försöka vara så kortfattad som möjligt, svarade ambassadören. Madame, när ni ljög för mig skadade ni svårt den känsla ni hade väckt hos mig. Räkna inte mera på den. Somliga minnen får den att flamma upp på nytt men bara för att genast förbränna den till aska, andra minnen förvandlar den till is, och det dör den av. — Jag förstår er inte riktigt, svarade madame de — Tog ni kanske inte utan motvilja emot en gåva från mig som för er var förknippad med vissa minnen från ert förflutna? sade han. — Ja, men jag hade ju inte längre något förflutet! utbrast hon. Det fanns inte till någon annan än ni för mig. Och jag hade ju sålt de där örhängena. — Det spelar ingen roll, sade han. Ni vägrade inte att ta emot dem. Och ni hade knappt tagit emot dem som en gåva från mig förrän ni ljög för mig och gjorde mig till åtlöje genom att försöka få er man att tro att de alltjämt var att betrakta som en gåva från honom. Ni behandlade oss båda ovärdigt; ni tog ingen som helst hänsyn till vår heder eller till mina känslor. 262