MADAME DE — Kärleken lever på ånger och förlåtelse. Förlåt mig, jag var alldeles förvirrad. Det var mycket oklokt av mig att bära mig åt så där. — Förvirrad! Oklokt! Vilken bekännelse! utbrast han. Änej, ni räknade bara alltför kallt och förnuftigt. Jag kan ännu höra er säga: ”Eftersom ni själv vet sanningen hoppas jag ni inte har något emot att jag finner på en nödlögn.” Han rekapitulerade hela deras samtal vid det ifrågavarande tillfället och sade slutligen sorgset: — Ja, ja, ni ljög för mig, ni hittade på den där historien om den givmilda tanten — ja, ni har bedragit mig, sårat mig och gjort mig till åtlöje. Mer behövs inte för att döda en mans kärlek. Er man kommer aldrig att få veta sanningen. Han kommer alltid att tro att jag var er medbrottsling i stället för ert offer. Ni har ställt er själv i en falsk dager och mig i en grotesk och därigenom bevisat att ni inte älskade mig. — Tro inte det, bönföll madame de .Jag hade orätt, jag skäms, jag förstår er, men jag... jag... Ambassadören lät henne inte avsluta meningen; som för att hindra henne att tala till punkt böjde han sig ner, tog den tomma koppen ur handen på henne och ställde den bredvid sin egen på brickan. Sedan följde en olycklig tystnad, förlägenhet, irrande blickar. Madame de gick fram till en vas och flyttade om blommorna en smula. Hon sade att dessa blommor hade odlats i drivhus och att sådana alltid voro sedesammare, kyligare och mera lättskötta än de som hade vuxit på kalljord. Ambassadören svarade inte. — Gå inte än, låt oss sitta och prata en stund, sade hon. — Det kan jag inte, tyvärr, sade han. Vid dessa ord glömde madame de all värdighet; hon störtade fram till honom för att kasta sig i hans famn, men han sköt henne milt ifrån sig. — Ni går? Ni går för alltid? utbrast hon. — Tyvärr, svarade han, och gick. Just då ambassadören skulle stiga upp i sin vagn stannade monsieur de :s utanför porten. Trots att snön föll i stora flingor stodo de en stund på trottoaren och växlade några artiga ord. — Jag kommer från klubben; det är så varmt där att man är färdig att kvävas, sade monsieur de . Det är nog bra med trevnad men den bör inte få bli en plåga. — Å, klubben! sade ambassadören. Om sommaren förkyler man sig där; det finns inget ställe i er förtjusande stad där det drar så mycket som där. Varpå de, alldeles överpudrade med snö, togo avsked från varandra; ambassadören steg upp i sin vagn och monsieur de gick in till sig. Madame de hade gått upp på sitt rum; hon stod just i begrepp att lägga sig och vila när monsieur de knackade på dörren och steg in. — Jag mötte just din tillbedjare, sade han. Hon försökte småle. — Ja, han kom och hälsade på mig nyss, men jag var så trött att jag just inte hade någon glädje av hans tillbedjan, sade hon. Jag tänker ligga och vila en stund, som du ser. Monsieur de var tankspridd. På klubben hade han haft en livlig diskussion angående ett historiskt datum. Han nämnde bara i förbigående detta för sin hustru; angelägen om att genast kontrollera saken i något historiskt verk i biblioteket bad han henne ursäkta att han lämnade henne så snart. — Är det den där dateringen som oroar dig? frågade hon. — Nej, det är en annan sak, svarade han. Vila dig nu; under middagen kan vi prata i lugn och ro; vi skall ju inte bort i kväll. Madame de ringde på kammarjungfrun, gav order om skrivdon och satte sig att skriva femton ytterst älskvärda och i det närmaste likalydande brev, där hon beklagade att hon inte kunde infinna sig på femton bjudningar som hon tidigare hade tackat ja till. Medan 263