LOUISE DE VILMORIN hon skrev dukade två betjänter fram tallrikar och bestick på nattduksbordet, och just då en av dem bar in soppan kom monsieur de tillbaka. Då var madame de i färd med att försegla det sista kuvertet; hon räckte brevhögen till en av betjänterna och sade: — Tag de här, det är bråttom, jag vill att de ska lämnas redan i kväll. Sedan vände hon sig till monsieur de och tilläde: — Snälla du, bli inte ond, minsta förebråelse eller häftighet just nu skulle driva mig från förståndet. Låt mig få vila mig. Var barmhärtig nog att försöka förstå mig och klok nog att gå bort utan mig under den närmaste tiden. Jag orkar inte med att träffa folk, jag måste ha lugn och ro en tid och jag måste få glömma. — Ja, du har ju haft många bekymmer på sista tiden, svarade monsieur de . Jag tycker det är mycket klokt av dig att hushålla med dina krafter och jag skulle blygas om jag försökte sätta mig emot din önskan. — Har du nu fått veta vilket datum det var? frågade hon. — Ja, egentligen visste jag det hela tiden men för säkerhets skull ville jag kontrollera saken, sade han. Nu kan jag mera helhjärtat ägna mig åt att diskutera en familj eangelägen-het med dig. Det är så att min bror är mycket orolig för sin son. Pojken är, som du vet, lika naiv som hederlig och han låter helt och hållet styra sig av sin hustru. Det är en förtjusande kvinna, det medger jag gärna, men man kan ju inte komma ifrån att hennes far är en allt utom aktningsvärd person och min bror är rädd att hon har lockat sin man att ge sig in på affärer som kan bli riskabla både för hans förmögenhet och hans goda rykte. Han vet ingenting bestämt; det är bara en misstanke, ett tvivel som plågar honom. Han vill inte irritera sin son genom att ge intryck av att övervaka honom, och därför har han bett mig söka upp honom och fråga ut honom så diskret som möjligt. Jag skulle ha gjort det redan i dag om jag hade fått tag på honom, jag har sökt honom överallt, jag har varit hemma hos honom två gånger, och innan jag gick till klubben satt jag och pratade en lång stund med hans hustru men jag lyckades aldrig leda in samtalet på det ämne som intresserade mig. Hon gav mig aldrig tillfälle att göra några frågor beträffande hennes mans affärer och jag gick därifrån lika okunnig som jag kom. Under hela samtalet hade jag ett obehagligt intryck av att han befann sig i rummet bredvid och hörde allt vad vi sade. Hon har varit uppe i två dagar och jag måste säga att hon är mycket vacker, ännu vackrare än förut; det är som om barnets födelse hade gett henne en ny själ. Det är möjligt att hon förde mig bakom ljuset men på mig gjorde hon intryck av att vara lugn och lycklig och helt uppfylld av tanken på hem och barn. Så snart hon är stark nog att gå ut tänker hon fara och hälsa på dig; hon verkar mycket angelägen att göra det. Sedan gjorde monsieur de några tämligen banala anmärkningar angående risken av att gifta sig under sitt stånd och talade om den trygghet det innebär att känna till sina förfäder. — Själv skulle jag absolut inte veta vem jag var om jag inte kände till mina föräldrar och far- och morföräldrar, slöt han. På allt detta svarade madame de bara med utrop, småleenden och huvudskakningar; tid efter annan slöt hon ögonen och för att inte trötta henne sade monsieur de godnatt så snart middagen var över; han lät servera sig kaffet i biblioteket och tog sedan itu med sin korrespondens. Madame de var mycket fäst vid sin amma och när hon gifte sig hade hon gett henne uppsikt över hemmets linneförråd. Hon kallade ofta in henne i sitt rum på kvällarna när hon satt vid toalettbordet; de pratade tillsammans om kläder och matrecept eller om gamla minnen. Också den här kvällen lät hon kalla henne till sig och fastän hon i allmänhet inte var benägen att ge några förtroenden sade hon: — Jag är olycklig, men jag har aldrig trå 264