MADAME DE kigt numera. Det känns som om jag hade en rustning av sorg som skyddade mig mot lidanden. Begriper du det? Det känns också som om ingenting mer skulle kunna göra mig illa, men som om man fortfarande skulle kunna göra mig gott. Begriper du det? Livet blir intressant när han håller på att dö. Vad säger du om det? — Jag säger att du alltid har haft en massa konstiga idéer som inte passar din ålder, svarade amman. Felet med dig är att du inte har några barn och i stället för att försöka glömma din sorg borde du be till Gud. — Ja, men jag försöker inte alls att glömma min sorg, sade madame de .Jag är sorgsen. — Du är sorgsen därför att du har dövat din sorg, svarade amman och räknade upp ett antal pilgrimsfärder som utgjorde säkra botemedel mot sterilitet. Sedan lagade hon till en stärkande dryck åt henne, skakade upp kuddarna, öppnade fönstren, viftade med gardinerna för att öka luftdraget och bar ut blommorna. — Sov nu, sade hon. I morgon känns det bättre. När madame de hade tillbragt tre veckor omväxlande i sängen och på sin schäslong kom hennes mans nièce på sitt utlovade besök. Madame de märkte genast att hon var bekymrad och nedstämd. De växlade så många och långa komplimanger att man kunde tro att de inte hade annat att tala om, och då madame de märkte att niècen inte visste hur hon skulle bära sig åt för att föra sina bekymmer på tal försökte hon hjälpa henne på traven genom att beklaga sig över att hennes nevö visade sig så likgiltig för henne. ”Han kommer aldrig och hälsar på mig”, sade hon. Hennes nièce blev mycket röd i ansiktet och suckade djupt. Efter ett ögonblicks tystnad lyckades hon bemästra sin förlägenhet och sade: — Snälla tante, var inte ond på honom! Han håller mycket av er, och vad mig beträf far så har jag kommit hit fastän jag känner er så lite, därför att ni är den enda i släkten jag inte är rädd för och som jag tror kan hjälpa oss. Ni inger mig förtroende och jag har en känsla av att er skönhet hjälper er att förstå allt. — Nå, vad är det då? frågade madame de Hennes nièce sade i förtvivlad ton: — Vi står vid randen av en katastrof. Min man, som saknar såväl erfarenhet som affärssinne, har låtit lura sig till en rad spekulationer som han hoppades göra sig en förmögenhet på men som i stället har ruinerat oss fullständigt. Han vill ta livet av sig. Vi hotas av skandal, och han vågar inte tala med sina föräldrar. Min far har gett mig en stor summa men den räcker inte, och nu tänkte jag fråga er om ni inte i största hemlighet skulle vilja köpa tillbaka örhängena som ni gav mig. Det skulle rädda oss från katastrofen. — Stackars liten, det var en bedrövlig historia och jag skulle ge vad som helst för att kunna hjälpa er, men tyvärr har jag ingen egen förmögenhet och jag disponerar inte fritt över min mans, sade madame de . Men låt mig tala med honom om saken; han är mycket generös och inte alls så sträng som ni tror. — Nej, nej, gör för all del inte det. Han skulle anse det som sin plikt att underrätta min svärfar, och det skulle leda till en ytterligt förödmjukande sitiation för min man och katastrof för mig; mina svärföräldrar skulle återigen förebrå honom för att han har gift sig med mig och det skulle resultera i ett familjegräl som han aldrig skulle kunna hämta sig från. Nej, vi måste klara oss ur det här utan att göra någon människa illa. Madame de önskade ingenting högre än att komma i besittning av dessa diamanthjärtan som var förknippade med minnet av den ende man hon någonsin hade älskat. — Om jag köpte dem skulle jag aldrig kunna ha dem på mig, och de skulle få tillbaka den betydelse och den sanning som de bara har för mig, sade hon drömmande. 265