LOUISE DE VILMORIN Hennes nièce blev förvånad över dessa ord som hon inte förstod men som hon lade på minnet. — Vad skall jag göra då? frågade hon. Madame de rådde henne att söka upp familjens juvelerare. — Det är en ytterst diskret man. Han är vår vän, vår förtrogne, och jag tror att han kan hjälpa er, vilket jag tyvärr inte kan. Men säg mig, kommer inte era svärföräldrar att tycka det är underligt att ni aldrig har örhängena på er? — Det kommer de inte att få tillfälle till, svarade hon. Vi har beslutat att för alltid slå oss ner på landet; hädanefter kommer min man bara att syssla med sin egendom, vilket kommer att glädja hans föräldrar, och när vi är på landet tänker jag säga att mina diamanter ligger i ett kassaskåp i staden, och när vi är i staden låtsas jag ha lämnat kvar dem på landet. Det där kan pågå i många år. Madame de hade lyssnat med stort deltagande till sin nièces ord. — Ni kan vara övertygad om att jag beklagar er varmt, sade hon. Jag tycker synd om alla oförsiktiga människor. Det är synd att jag inte i handling kan bevisa min sympati. Och gå nu, förlora ingen tid, fortsatte hon. Och låt mig så snart som möjligt få veta hur det avlöper. Hon ringde och gav order att vagnen skulle köra fram och uppmanade sin nièce att behålla den så länge hon behövde den. Juveleraren behövde ingen förklaring när monsieur de :s nièce öppnade etuiet och visade honom diamanterna. — Jag skulle vilja sälja de här, jag gör det inte gärna, det är en gåva som jag har fått vid min sons födelse. Jag vet att jag kan lita på er diskretion, sade hon. Som den välinformerade man juveleraren var visste han att monsieur de :s brorson hotades av konkurs, och då han vidare visste att ett bröllop snart skulle äga rum inom stadens främsta societet var han säker på att kunna avyttra diamanterna; han tvivlade inte på att de skulle fresta en förmögen ung man vid ett tillfälle då det kan vara lämpligt att blända sin fästmö. Anbudet kom således lämpligt, han köpte diamanterna utan ett ögonblicks tvekan, och madame de fick en liten biljett från sin niecè där det stod: ”Nu kan vi känna oss lugna. Tack!” Juveleraren satte sig emellertid vid ett bord; han lutade huvudet i händerna, stödde armbågarna mot bordskivan och betraktade örhängena som lågo framför honom mellan armarnas parentes. Med den kännedom han hade om monsieur de anade han att denne skulle ta illa upp att han skadade hans kredit genom att honom ovetande sälja smycken som hela societeten hade sett madame de bära och som ingen ännu visste att han hade gett sin nièce. Han grubblade över hur han skulle bära sig åt för att låta monsieur de veta att diamanthjärtana ännu en gång voro till salu utan att därvid begå en indiskretion gentemot den unga kvinna som i sin förtvivlade situation hade vänt sig till honom. Då han inte fann någon lösning på detta problem såg han sig hänvisad till att antingen behålla örhängena eller sälja dem till en kollega i en annan världsdel. Men sedan han hade funderat några dagar på saken beslöt han att anförtro monsieur de den kinkiga situationen. Monsieur de hade en viss anledning att vara på gott humör, men den kunde inte uppväga hans irritation inför madame de :s envishet. Då hon hade varit nog oklok att ta emot besök spred sig ryktet att hon inte var sjuk utan trött och nedstämd, och då ambassadören numera ofta gick på klubben eller på besök till andra damer vid en tidpunkt då alla människor visste att han brukade gå och hälsa på madame de , fruktade monsieur de att man skulle sätta ambassadörens om-bytlighet i samband med hans hustrus tillbakadragna liv; han försökte därför ivrigt förmå henne att deltaga i sällskapslivet och blev irriterad över hennes vägran. Eftersom 266