MADAME DE madame de i hans ögon bara hade gjort sig skyldig till ett kanske dumdristigt men på sitt sätt rörande och typiskt kvinnligt bedrägeri som inte hade något annat mål än att glädja honom, hennes make, och då han betänkte att han själv hade föregått med gott exempel genom att förlåta ambassadören att denne hade lånat sig till en komplott som hade kunnat resultera i en duell, harmades han över förändringen i ambassadörens förhållningssätt vilket, från början nästan omärkligt, numera var uppenbart för alla, och skadade monsieur de :s och hans hustrus rykte och sårade deras stolthet. Han förstod, utan att erkänna det, att madame de nu när hon kände sig förödmjukad vägrade att visa sig inför människor som hade avundats henne. Detta sakernas tillstånd grumlade något den glädje han kände över en glädjande händelse inom familjen. Några dagar tidigare hade hans äldre bror underrättat honom om sin sons beslut att lämna affärslivet och slå sig ner på landet. Monsieur de :s bror hade i två timmar suttit vid fotändan av madame de :s schäslong och talat om sin glädje över detta överraskande beslut. Madame de spelade överraskad och bad om detaljer. — En sådan liten hemlighetsmakerska — hon sade inte ett ord till mig om den saken! Berätta! sade hon. Monsieur och madame de fingo veta att de unga hade avrest samma morgon, medförande den nyfödde och massor av flyttgods. — Jag gav dem allt vad de ville ha, sade monsieur de :s bror, och jag gjorde det så mycket hellre som jag hade varit så orolig för min son, och framför allt kanske, det erkänner jag, för att jag hade samvetskval över att jag hade tvivlat på honom. — Ja, det förstår jag mycket väl, sade madame de — De vill inte höra talas om att bo i staden längre, och min svärdotter viskade i örat på mig: ”Vi kommer att förbli lyckliga för att vi flyttar till landet.” — Din svärdotter är mycket klok, sade monsieur de . Det var bara naturligt att vi hyste en viss misstro till henne i början; man kan inte gilla det man inte känner till, men nu när jag känner henne bättre tycker jag att hon är både förnuftig och korrekt och jag är säker på att hon har ett utmärkt inflytande på din son. Utan henne skulle han aldrig ha fattat sitt kloka beslut, som gör att du kan känna dig trygg för deras framtid. När juveleraren anlände fann han således monsieur de på en gång glad och irriterad — glad i sin egenskap av tillgiven bror och farbror, irriterad i sin egenskap av världsman med ömtålig stolthet. Inte desto mindre smålog han mot honom och bad honom ta plats bredvid honom framför brasan i biblioteket. — Vad kan jag göra för er, käre vän? sade han. — Jag kommer för att be er om ett råd, svarade juveleraren. Jag befinner mig i en obehaglig situation: för att inte allvarligt förolämpa er ser jag mig nödsakad att begå en indiskretion som kommer att plåga mitt samvete. Monsieur de skrattade. — Ni skrämmer mig, sade han. Låt mig höra vad ni har på hjärtat. Juveleraren drog upp etuiet med örhängena ur fickan, öppnade det och sade: — Det är de här som är orsaken till mina sömnlösa nätter. Er brorsdotter sålde dem till mig; att hennes man hotades av konkurs var ingen hemlighet inom af färskretsar. Jag ville inte göra er nièce illa till mods så jag gjorde henne inga frågor men jag förstod att hon sålde örhängena för att rädda sin man, vilket hon för övrigt lyckades med. Nu råkar det vara så att jag har möjlighet att sälja de här till en av era släktingar som skall eklatera sin förlovning i kväll och ... — Jag vet det, avbröt monsieur de Jag är kusin till den unge mannens far och vi är nära vänner. — Jag var rädd att ni skulle ta illa upp om jag sålde diamanterna utan att underrätta er om saken, fortsatte juveleraren. Jag visste inte 267