LOUISE DE VILMORIN själv att ni hade gett dem till er nièce, och jag var rädd att folk som fick se dem hos mig skulle kunna få den felaktiga föreställningen att ni hade blivit tvungen att göra er av med dem på grund av ekonomiska svårigheter. — Ni hade alldeles rätt, svarade monsieur de .Jag är tacksam för att ni kom; tack vare er kan jag nu bereda min hustru en angenäm överraskning. Hon är klen och nedstämd, och jag misstänker att hennes tillstånd inte är utan samband med hennes saknad efter de här örhängena som hon nu har fått vara utan i mer än ett år. Monsieur de köpte örhängena, juvelera-ren ursäktade sig för att han sålde dem till honom för fjärde gången och de togo avsked av varandra som män vilka, inblandade i samma äventyr, voro förutbestämda att snart återse varandra. När juveleraren hade gått återtog monsieur de sin plats framför brasan; han satt en lång stund och funderade, tillbakalutad i fåtöljen och med slutna ögon, medan han sakta trummade med fingerspetsarna mot locket på etuiet som låg i hans knä. Innan han gick till klubben gick han in i sin hustrus rum och stod en stund framför hennes schäslong, med ena handen bakom ryggen. — Om jag gör dig en stor glädje, vill du då göra mig detsamma? frågade han. — Ja visst, svarade hon. Om nu en stor glädje fortfarande kan göra mig stor glädje. Han tog långsamt handen från ryggen och lade högtidligt diamantörhängena i madame de :s darrande händer. — Är de mina? Hur kan de vara mina? utbrast hon utan att ens tänka på att tacka honom. Monsieur de lät henne svära på att bevara hemligheten och berättade sedan vad han nyss hade hört. — Min brorson har burit sig åt som ett nöt och det har hans hustru också, de har fört min bror bakom ljuset och jag tänker genast gå och tala om sanningen för honom. För det första därför att det är min plikt att förbereda honom på nya dumheter från hans sons sida, och för det andra därför att du inte kan ha örhängena på dig utan att han får veta vad hans svärdotter har tagit sig till. — Jag har en helt annan syn på saken, sade madame de . Din brorson och hans fru har begått många dumheter men nu har de tagit sitt förnuft tillfånga. Du vet ju att din bror är mera principmänniska än känslomänniska. Varför skulle du laga så att din brorson mister sin fars förtroende, nu när han äntligen har börjat göra sig förtjänt av det? Gjort är gjort. Tro mig, vi gör bäst i att tiga med den här saken. De båda unga har säkert haft mycket att gå igenom; störta dem nu inte tillbaka i olyckan. — Du har rätt, sade monsieur de . Du är god och godheten är alltid klokare än plikten. Men vad skall jag säga till min bror om örhängena? — Säg att du har låtit göra ett par likadana, sade hon. Men hon ändrade sig genast och återtog, med händerna tryckta mot hjärtat: Nej, nej, ljug inte, låt tiden gå bara, och vem skulle för resten få se mig? Ingen. Du vet ju att jag aldrig mer går bort. — Ett par likadana, ja det skall jag säga, för du kommer absolut att delta i sällskapslivet igen, det var just det jag tänkte be dig om i gengäld för den gåva du nyss fick, sade monsieur de — Det kan jag inte, sade madame de — Ge mig tillbaka örhängena då! befallde monsieur de — Aldrig! sade hon. Låt mig behålla dem som minne. — Om du är så angelägen om dem så tänk på framtiden, skydda ditt rykte och mitt, visa en smula tacksamhet och lova att du går med mig på balen i morgon. — Ja, det lovar jag, sade hon. — Tänk efter och var förnuftig, fortsatte han. Tänk på vilken ställning du har försatt mig i — och likaså ambassadören som bara 268