MADAME DE ville göra dig en tjänst. Genom att äntligen visa dig i sällskapslivet igen, och bära ör-hängena, lugnar du både hans och mitt samvete och gör slut på en olustig situation som plågar oss alla tre och som du ensam är ansvarig för. Madame de visste sanningen. Hon visste varför ambassadören hade blivit likgiltig för henne, men då hon inte kunde taga sin man ur hans villfarelse och inte heller kunde förmå sig till att avstå från örhängena som för henne representerade vältaligheten i, belöningen för och minnet av de enda äkta kyssar hon någonsin givit en man, svarade hon bara med en nick, och därmed lät monsieur de sig nöja. Han var inte särskilt angelägen om att övertyga sin hustru om det rättmätiga i hans krav; han hade kommit därhän att det enda som på allvar intresserade honom var att äntligen få visa ambassadören att madame de bar smycken som ingen annan än hennes äkta man hade rätt att ge henne. En månads instängdhet jämte grubbel och själskval hade försvagat madame de :s hälsa. Monsieur de tog ingen hänsyn härtill; trots den ohyggliga februarikylan tvang han henne att gå på en bal. Med högdragen min och mycket rak i ryggen trots sin ytterliga mattighet uppenbarade sig madame de i sista stadiet av sin skönhet på den fest som monsieur de :s kusin och hans hustru gav för att fira sin sons förlovning. Hon log när hon trädde in, diamanterna glittrade i hennes örsnibbar, och hon log alltjämt när hennes ögon mötte ambassadörens. Detta leende och dessa diamanter och framför allt hennes fysiska svaghet förlänade henne en trotsig och högmodig uppsyn som han misstolkade. Han fick den uppfattningen att hon trodde sig kunna utplåna det förflutna genom att bära dessa örhängen och att hon hånade honom. Då han kysste hennes hand, som hon brann av längtan efter att få räcka honom, sade han: — Jag kommer aldrig att förlåta er! och lämnade henne omedelbart medan alla de övriga gästerna flockade sig omkring henne. Monsieur de var på gott humör emedan han nu ansåg sig ha fått bot för sin sårade stolthet. Han ville draga ut på kvällen så länge som möjligt och trots sin hövlighet försummade han sin hustru, lät henne fara hem ensam och fortsatte att roa sig. Madame de kastade sig på sin säng, hon grät och avstod nästan utan att veta det från allt liv och all längtan. Hon insåg emellertid att hon mot sin vilja hade förolämpat ambassadören genom att fast hon hade förlorat hans förtroende behålla de enda föremål hon hade fått till minne av honom. ”Ni har missförstått mig, kom hit så att jag får tala med er; om min önskan ännu betyder något för er så kom, det bönfaller jag er om, kom, kom, kom!” skrev hon till honom. Hon trodde då att hon hade fått feber av förtvivlan; varje rörelse hon gjorde fick henne att skälva till och varje skälvning gav hennes hjärta ett stygn av smärta. Hon låg länge och väntade på att monsieur de skulle komma hem och sedan på att han skulle gå till sängs, tog sedan brevet, kastade en kappa över axlarna och begav sig ut i den isande kalla februarigryningen. Portvakten som steg upp för att låsa upp porten åt henne var den ende som såg henne gå. Han utbrast: — Madame, madame! Var försiktig, gå inte ut i den här kylan! — Låt mig vara, jag kommer snart tillbaka, svarade hon. Hon gick till fots i snöyran. Hon gick tvärsigenom staden och genom denna okända gry-ningstimme och stannade slutligen framför en stor mörk port. Hon ringde på klockan, först korta men sedan allt längre signaler och började slutligen ropa, alltjämt utan att släppa knappen med fingret: — Hallå där, öppna! Men så öppna då! Genomfrusen och darrande i hela kroppen fortsatte hon att ringa och ropa ända tills en halvsovande, uniformsklädd man kom och öpp 269