LOUISE DE VILMORIN nade, betraktade henne med misstrogna blickar, tog emot brevet och smällde igen porten mitt för näsan på henne. Från och med nästa dag låg madame de på sin dödsbädd. Varken hennes hälsa, hennes kärlek eller hennes förnuft kunde övertala henne att leva. Hon hade fallit offer för den kyla som råder på vintern; hennes tillstånd ingav henne ingen längtan efter andra temperaturer, och hon närmade sig redan gränsen, när ambassadören tre dagar senare infann sig som svar på hennes bönfallande brev. — Min hustru tar inte emot, sade monsieur de — Hon har själv bett mig komma, sade ambassadören och kramade brevet i sin hand. Madame de :s tillstånd var sådant att fördragsamhet var av nöden. Monsieur de ville inte motsätta sig den döendes önskan; han förde in ambassadören till kvinnan som hade önskat återse honom men inte längre såg honom. Madame de :s skönhet befann sig på gränsen till sin nästa uppenbarelseform. De båda männen stodo orörliga mitt emot varandra, vid var sin sida om sängen, med blickarna vilande på hennes ansikte. Hon andades ännu, ehuru svagt och flämtande. Ambassadören, som ansåg sin närvaro störande, ville draga sig tillbaka efter en stund, men just i det ögonblicket sträckte madame de , med en sista krampaktig smärtsam rörelse, ut sina långa armar över lakanet, utstötte en suck, och dog. Ambassadören och monsieur de växlade en blick. — Hon är död, tag hjärtat som hon ger er, det andra är hennes, det skall jag taga hand om, sade monsieur de till ambassadören. Ambassadören tog hjärtat som madame de hade räckt honom. Han kysste den dödas hand, lämnade sedan hastigt rummet och begav sig till juveler aren. — Länka fast det här hjärtat vid en guld-kedj a och länka fast kedj an om halsen på mig, sade han. Jag vill inte vänta. En stund senare återvände han till sin bostad, gav order åt tjänarna, lät packa sina kappsäckar, sände i väg ett antal depescher och lämnade staden för alltid. Monsieur de lade det andra hjärtat på sin hustrus hjärta och tillkallade sedan amman. Genast fylldes rummet av klagorop och prassel av kjolar. Höga vaxljus brunno med dystra lågor. Monsieur de tillkallade sin skräddare och beställde sorgkläder, utan att uppge skälet. Selestat (Bas-Rhin) Oktober 1950 Översättning av Viveka Starjelt 270