OM ATT FÖRSTÅ PRIMITIV DIKT vårt eget språk motsvaras av långa och korta uttryck i originalspråket. ”Hela frasen är synnerligen ojämnt synkoperad”, säger essäisten. Därom vet vi verkligen ingenting. På ett annat ställe säger han: ”Ofta är det tack vare ett enstaka, till synes obetydligt ord... imperativen av ett verb... en komparativ, instucken på ett lämpligt ställe ... som den suggestiva effekten uppnås.” Hur skall man kunna veta att det där enstaka till synes obetydliga ordet överhuvud existerar i indianspråket? Och vad imperativen beträffar, så har jag inte studerat indianska språk, men det skulle inte förvåna mig om många av dem tillhörde den språktyp som endast har substan-tivböjda verbalabstrakter men inga verb alls i vår mening och således heller inga imperativer. Komparativen saknas ju hos många språk. Det brukar ofta betonas att en översättning är ordagrann. Detta uttryck kan ju ha en viss giltighet när det gäller översättningar från de europeiska språken, där orden någorlunda svarar mot varann. I mera skiljaktiga språk sammanfaller icke ordens betydelseområden med varandra och termen blir missvisande. Man måste hålla i minnet att det isolerade ordet många gånger är en konstprodukt, ett resultat av satsanalysens mödor; ordet äger innebörd endast i satssammanhanget, lösryckt därur utsuddas dess betydelse stundom till obegriplighet. Oskiljaktig från frågan om den rent språkliga tydningen är frågan om de tiotusen tysta antagandena. Naturligtvis har vi ju alla klart för oss att den primitives föreställningsvärld är en helt annan än vår; vi kanske t. o. m. i övermåttet av vår lärdom känner till ett och annat om denna föreställningsvärld och dess förutsättningar. Vi vet att de primitiva folken lever under hårda materiella villkor, att syftet med deras diktning i första hand är praktiskt-magiskt eller underhållande. Vi vet att somliga av deras poeter skulle högt värdera vårt torkade kranium på sin förstukvist. Vi vet emellertid att de flesta primitiva folk numera lever i tilltagande beroende av förvaltningstjänstemän, missionärer, penningutlånare och andra civilisationens representanter. Av dessa auktoriteter och av sina mera civiliserade grannar får de lära sig att förakta sin primitiva kultur och sina egna institutioner. De får lära sig att sånger skall man inte hitta på själv, för det är mycket finare att kunna läsa dem ur en bok; de blir utskämda för sin barnslighet att dansa. Mycket snart brytes deras gamla kulturmönster ned, innan något nytt hinner utbildas, resultatet är kulturarmod och proletarisering, ofta nog stammens utdöende. Detta är hårda villkor för dikten skulle jag vilja påstå. Skall man härur vänta sig en subtil och intrikat konnässörpoesi? Skall man inte snarare vänta sig (i den mån icke dikten tiger) någonting synnerligen enkelt och anspråkslöst? En sång för god jaktlycka, en sång att dansa till, en arbetssång, eller en grovt oanständig sång för att pigga upp stämningen — ur sin djungel obemärkthet uppstiger de plötsligt i de litterära salongernas ljus. Den anonyme författaren, vars ociviliserade och vilda person blir missionerad, korrektio-nerad, upplyst, bedragen och föraktad, skördar utan sin vetskap och aning diktens lager i en fjärran världsdel i ett okänt land. Av vit-skinnade skönandar behandlas han där som en like, man läser hans dikter ur en bok, man analyserar dem och prisar dem, man utropar: hur suggestivt! hur raffinerat! och så vitalt sen! Om dessa skönandar kan man säga, att de verkligen icke är rädda för att ha missförstått. Mer eller mindre omfattande, blir allt vårt hopsamlade vetande om primitivas tankar och verklighet på ett besvärande sätt osmält inom oss. Vår kunskap lever sitt stilla akademiska liv i någon avskild intellektuell vrå av hjärnbarken. Men dikten talar ju till hela personligheten, till ryggmärg, tarmar och svetten i våra handflator. — Det är som med vår kunskap om tigrar. Vi vet ju faktiskt en hel del om tigrar, t. o. m. våra småbarn är väl förtrogna med detta djur, dess utseende och mat 275