WILLY KYRKLUND vanor. Men om man traskar obeväpnad genom djungeln i ett tigerdistrikt och det gäller att hinna till nästa by före mörkningen, då blir denna samma kunskap på ett helt annat sätt levande. När jag för någon tid sedan hade tillfälle att resa i Indien, besökte jag även ett par centralindiska primitiva gondstammar. Årstiden var ogynnsam: regntiden ännu icke slut, floderna vattensvällda och svåra att vada över. Till verkligt isolerade stammar lyckades jag således aldrig taga mig fram. Naturligtvis måste min beröring med stammarnas folk bli av ytligaste slag. Just en sådan ytlig kontakt som skapar missförstånd skulle man också kunna påstå. I all sin futili-tet och bräcklighet var denna kontakt dyrbar nog för mig personligen. Jag har blivit bjuden på supari-nöt och varm mjölk utanför hyddan, diskuterat enkla ting med de få ord som stod till buds (regnen som kom för sent, tigern som rev buffelkon i morse och som jag — dålig engelsman utan gevär — inte kan skjuta bort åt dem), jag har berusat mig med mahua-vin och dansat (sisådär sådär) till ljudet av trummor och sång. Jag har hört ynglingar och flickor sjunga sina dadaria-växelsånger på fälten i Mandla, jag har vandrat över de vilda Maikal Hills och genom Chhattisgarh. Oho ooo hare hai. Jag har halkat i Mandias dy-jag har halkat i dyn. Jag kan inte äta, jag kan inte dricka för minnet av Mandla kommer på mig och ingenting annat kan göra mig glad. Men låt oss tänka på en kärleksdikt. Denna: Min vildman badar i den gyllne dammen som guld som guld stiger vattnet på vågorna dansar påfågeln Mitt hjärta mitt hjärta är fjärran på resa med min vän Som en blå fåle dansar min vildman gnäggar hiyo hiyo på vågorna dansar påfågeln min vildman badar i den gyllne dammen som guld som guld vattnet stiger En kärleksdikt enligt vår avancerade uppfattning är ju en artefakt för symbolknypplare och innanläsare. Ingenting hindrar att även denna dikt avnjutes sålunda. Att höra den sjungas under dansen, av svettiga män och kvinnor, till taktfasta fotstampningar och trummors dunk, gör ett annat intryck. Och vad symbolerna beträffar så håller förstås våra sexualsymbolister på och skjuter med pilar ideligen och plöjer med plogar i stadsvåningens sängkammare och lever som på Ane den gamles tid. Detta vittnar ju om ett enastående etnografiskt och historiskt intresse. För stammarnas folk är dessa samma symboler välkända och enkla ting. Dikternas sexuella bildspråk är drastiskt och vardagsnära. Efter all skrivbordsdammig sexualsym-bolik kan detta intryck vara överväldigande. Kan jag väl gå i inre rummet? mina ankelringar klirrar chunur chunur Vetebrödet är mjukt oljan droppar från det O älskare ät och du skall bli nöjd Mina ankelringar klirrar chunur chunur Den personliga kontakten med stammarna torde icke uppmuntra många till att diskutera estetiska problem med deras diktare. Redan att få tag på en autentisk diktare erbjuder svårigheter. Dikter finns det, sångare och sångerskor — han där kan många sånger och hon där har en vacker röst — men att få tag på någon som påvisbart är upphovsman till någon viss sång, det vill inte lyckas. ”Sången kommer till när man dansar, ingen kan säga vem som först hittar på den. Alla lär sig den om den är en bra sång.” Någonting att tänka på för poeter som anser sig betydelsefulla. Av gondernas poesi har Artur Lundkvist i boken ”Indiabrand” och i BLM 3/1 1950 presenterat ett urval, huvudsakligen efter Verrier Elwins ”Folk-songs of the Maikal Hills”, efter vilken även ovanstående dikter är återgivna. För övrigt är endast att tillägga, att den som rädslan att missförstå driver till Maikal Hills han skall halka i Mandias dy. 276