MARGIT ABENIUS STRÄVAN MOT NÅGONTING Det slår mig att det måste vara flera år sedan jag tog fram Virginia Woolfs essayer, som tidigare för mig alltid var böcker ”of pure delight”, av ren glädje, och som ständigt givmilt gav — ett slags fruktbarhet, ökad vakenhet, uppfordran till sanning. Det tycks mig också länge sedan jag läste Virginia Woolfs rikast genomarbetade romanskapelse ”To the Lighthouse”. Som långa lysande dyningar av ljus över mörknande vatten, minns jag den... Med tiden förändras man. Böcker som vi en gång har tillägnat oss, finns naturligtvis kvar inom oss — liksom människor som har påverkat oss djupt — men det händer också att man plötsligt märker att man har lagt åtskilligt bakom sig. ”Mot fyren” har emellertid kvar sin magi, därom kan ingen tvekan råda, och skimret motstår en översättnings påfrestningar. Det är en bok som det är svårt att lägga ifrån sig och ändå finns det ingenting spännande i den. Att redogöra för innehållet vore omöjligt. Ty ”Mot fyren” handlar om tiden, det gåtfullaste av allt, som varje människa vet vad det är och som ingen filosof har lyckats förklara vad det är, tiden som enligt mystikernas erfarenhet icke existerar och vars lagar vi ändå är hårt underkastade. Dess skildringsföremål kunde också sägas vara minnet, som omgjuter vissa ögonblick med en sällsam glans och naglar fast dem, medan det döljer andra, och som binder ihop förflutet och närvarande i individuellt överraskande mönster. Och ytterst handlar Virginia Woolf: Mot fyren. Översättning av Ingalisa Munck och Sonja Bergvall. Gula serien. Bonniers 1953. 13: 50. Virginia Woolf: Essayer. Översättning av Per Erik Wahlund. Wahlström & Widstrands Kulturbibliotek 1952. 4:75. den om liv och död, och den känslan växer sig oavbrutet starkare, att livet är underligare än döden. Livet förtätas för författarinnan i ögonblick av helhet och verklighet, vilka tillsammans skapar det bestående. Inom oss finns en ”strävan mot någonting”. Fyren, ”sträng och fjärran”, blir osökt en bild av vår förväntan. Här som annorstädes är Virginia Woolf först och främst poet, ytterligt känslig för intryck från yttervärlden; romanen hör till dem som förmedlar en stark känsla av själva ska-pandets glädje och rytm — stormande ansats, motstånd, besvikelse, triumferande fulländning, utmattning när vågen sjunker tillbaka. Denna strävan mot någonting återfinns hos romanens människor, dvs. hos familjen Ram-says i sommarvillan vid havet: professorn, den lysande abstrakta begåvningen och nästan löjligt excentriska människan, ensam utpost och familjeförsörjare med kycklingkull, hans hustru som är romanens huvudperson och nära nog gudom, de åtta barnen med sina särpräglade kynnen, tjänstefolket i bakgrunden, och till sist familjens gäster: målarinnan Lily Briscoe, som är ”förälskad i Ramsays” och strävar att hålla fast sin vision av dem i färg på duken, hennes oförvitliga vän mr Bankes, poeten Carmichael som läser Vergi-lius vid ljus om nätterna, det älskande paret Minta och Paul, akademikern mr Tansley med sin osäkerhet. Inte i alla sina romaner lyckas Virginia Woolf med själva människoskildringen, som lätt blir sval och opregnant. Men i ”Mot fyren” genomskimras den av en varm glöd, begjuts liksom av charis från ovan. Författarinnans nät är ytterligt finmaskigt, men intryckens överväldigande rikedom hålls tillbaka av en samvetsöm insikt i hur litet vi 282