STRÄVAN MOT NÅGONTING vet om våra medmänniskor och hur felaktigt vi oftast tolkar dem. Likt sina stora samtida djupdyker hon i de mänskliga medvetandena, och synvinkeln skiftar snabbt. I olikhet med James Joyce undviker Virginia Woolf att beskriva det erotiska livets fysiska sidor och olikt Proust dras hon aldrig till det anfrätta och förskämda. Som psykolog ser hon å ena sidan människornas strängt obevekliga ensamhet, å andra sidan deras finförgrenade och subtila beroende av varandra. En brist hos en kan svara mot överskott hos en annan. I mr och mrs Ramsay har författarinnan förmått skildra människor med ett rikt undermedvetet själsliv och branta motsättningar i karaktären — de är säkert hennes mest levande gestalter. Att de har hennes föräldrar till modell betyder härvidlag mindre. Mrs Ramsay med sin sällsamma skönhet äger ett slags kvinnlig medkänsla som är intensivt skapande och som åt var och en som kommer i dess närhet tycks kunna skänka stegrat liv, blommande möjlighet. Den enda som motstår henne är poeten, ”som inte tycker riktigt om mrs Ramsay”. Sällan har ett lyckligare äktenskaps givande och tagande, ja själva den eggande polariteten mellan manligt och kvinnligt, målats med finare sanning än i samspelet mellan professorn och hans hustru. Han är omutligt sann i fråga om fakta och rasar över kvinnohjärnans virrighet, på samma gång som själva vagheten inspirerar honom. Hon — som har ett mycket finare moraliskt sanningssinne och som lider av varje minsta oredlighet eller brist på hänsyn — vet inte vad en kvadratrot är, men finner ett oförlikneligt stöd i den manliga fakticiteten. ”Det fanns ingen människa som hon hyste sådan respekt för som för honom... Han sade: ’Det blir regn.’ Han sade: ’Det blir inte regn’ och genast öppnade sig en himmel av trygghet för henne.” Han, som har stunder av ödslighet och brist kräver obarmhärtigt medkänsla hos henne, som ger och ger och däri finner sin högsta tillfredsställelse. Trots all harmoni är dock hennes livsupplevelse smärtfylldare än hans, livet VIRGINIA WOOLF känns som en fiende som måste bekämpas, hon kan inte bortse från dess kvalfulla karaktär och från de ständiga problemen — lidande, död, fattigdom. I föräldrarnas ideala samspel blir barnen ofta tredje part. Och för sonen James sliter fadern sönder det fullkomligt enkla och hela förhållandet till modern. Som den svagare förtryckte drömmer han om att sticka en kniv i faderns hjärta. I romanens stora upptakt, ”Fönstret”, är allt en enda solbelyst ansats. Idel begynnelser. På realitetsplanet rör det sig bara om en utfärd till fyren, som till barnens besvikelse inte blir av, och om mrs Ramsays middag, då hon bjuder på en kötträtt som det tagit kokerskan tre dar att tillreda. Det är säkert en av litteraturens stora sällskapsskildringar, ett under av rörlighet och fördjupning. I mellansatsen — helt och hållet lyrisk-musikalisk — faller djupa skuggor. Villan står nu övergiven. I förbigående berättas att mrs Ramsay är död. Första världskriget har brutit ut, den matematikbegå-vade sonen har dödats av en granatexplosion (”lyckligtvis ögonblickligt”), äldsta dottern 283