MARGIT ABEN1US har gift sig och dött i barnsäng, Mintas och Pauls romantiska kärlek har övergått i ett äktenskap med fläckar, målarinnans tavla är alltjämt ofullbordad, poeten har oväntat blivit berömd. Mörker, stormar, råttor och ogräs anfaller villan, och endast skurgummornas årligen återkommande mänskliga kamp håller en smula stånd mot förödelsen. I finalen når vi fram till ett slags fullfölj else, ty resan till fyren blir då äntligen av, och barnen upplever en befriande försoning med sin far, medan Lily i en storm av hänryckning fullbordar sin tavla. Med hjälp, antyds det, av mrs Ramsay, fast hon inte längre finns till. Efter slutad läsning kan man med utbyte ta del av några essayer av Virginia Woolf i svensk översättning av Per-Erik Wahlund, exempelvis essayn om Montaigne, som är mycket karakteristisk, och ”Det lutande tornet” som visar hennes känslighet för förändringar i den sociala strukturen och det sant demokratiska i hennes syn. Och man kan ägna en stunds betraktelse åt att den livsform som Virginia Woolf i sin roman lyckats fästa på duken och omge med skönhet, nu är förintad, och åt att hon själv till sist inte orkade med sitt liv, fast hon hade lyckats i sin gärning och hennes begåvning verkar så finstämt harmonisk och fylld av vaket livsbegär. Dock är inte heller ”Mot fyren” någon obrutet harmonisk roman. Det heter om Lily Briscoe — genom vars medvetande en stor del av romanens handling filtreras — att hennes motståndskraft var dålig mot enkla maskulina angrepp av typen: ”Kvinnor kan inte skriva, kvinnor han inte måla”... Varför, heter det, böjdes då hela hennes väsen ”likt säv för vinden och lyckades endast med en väldig och smärtsam ansträngning resa sig igen?”. Och James Ramsays vanmakt mot faderns omedvetna tyranni åskådliggörs under bilden av ett barn som sitter hjälplös i en vagn eller i någons knä och ser ett vagnshjul ovetande och skuldlöst krossa en människofot. Kanske är också själva denna strävan mot någonting, denna förväntan som romanen i sin helhet uttrycker, en stämning som lätt kan växa sig för stark och mana till för tidigt uppbrott. 284