HERBERT FRIEDLÄNDER inte förvåna om teaterledarna ta intryck däraf. Jag gör mig, kort sagdt, inga förhoppningar om Gertrud i Berlin.------— Jag har hittills inte haft tillfälle att göra Bangs bekantskap; men om Ni tror att det kan leda till något resultat att söka intressera honom för ”Gertrud i Berlin”, faller det sig väl naturligast att jag själf gör honom ett besök och därvid för saken på tal. Man skulle kunna tro, att Hjalmar Söderberg, som till sin ungdoms ”stora bloss” räknade förutom Strindberg också Herman Bang, som han ”beundrade vildt” och ”imiterade — — — fräckt i många novelletter i min tidiga ungdom” (ur brev till Herbert Fried-länder 28 juli 1941), hade gripit detta tillfälle att göra hans personliga bekantskap. Men Söderberg var personligen så tillbakadragen och oföretagsam, att det inte blev av, och han tänkte kanske i sitt stilla sinne, att stjärnorna gör sig bäst på avstånd. Och så rinner hela historien ut i sanden i och med att det inte blev något av med Bangs engagemang i Berlin, så att Söderberg ”inte ansett det löna mödan att besvära honom”. (Juni 1911.) Förläggarnas kvarnar malde långsamt, och ännu på sommaren 1913 hade ”Gertrud” varken visat sig för bokläsande eller teaterbesökande tyskar. Då presenterades Söderberg i en dansk familj för en ung man, ----------d:r Ernst Sulzbach (från Frankfurt, tror jag — rik, eller af rik familj, tror jag) som är — eller har för afsikt att bli — förläggare. Denne dr. Ernst Sulzbach har nu skrifvit ett par brev till mig för att underhandla om förlagsrätten för Tyskland för Den allvarsamma leken. ----------han frågar mig, om jag inte kunde bedja '”meine bisherige Uebersetzerin, wenn Sie mit ihr zufrieden waren”, att öfversätta boken och sända honom den. Inte heller d:r Sulzbach, som f. ö. sedan en del år åter är verksam i Stockholm, lyckades enligt vad han meddelat göra något för den stackars ”Gertrud”, som säkert i åratal i assu-rerat paket irrade fram och tillbaka mellan olika förläggare, teatrar och Mizi Franzos’ bostad. I augusti 1917 tycks hon åter vara aktuell, att döma av följande rad från Söderberg: ”Wenn es wirklich notwendig ist, das Stiick umzutaufen, kann vielleicht der Titel: Zu spät passieren.” (Parentetiskt kan det vara värt att nämna, att Söderberg, som alltid skrev först sedan han långsamt och noggrant hade tänkt igenom vad han ville säga, sällan ändrade något i sina manuskript. De få namnändringar han gjort respektive föreslagit — det gäller här titelfigurer — kan därför vara av intresse. Hjälten i ”Martin Bircks ungdom” hette i den första versionen Harry, utan efternamn. ”Doktor Glas” kallades under en period av sin tillblivelse ”Doktor Herbst”, och nu gällde det alltså att eventuellt trolla bort personnamnet från titeln på hans skådespel.) När ”Gertrud” äntligen den 17 januari 1920 uppfördes på Leipziger Schauspielshaus blev det snarast vad Söderberg fruktat: den kanske inte särskilt ståndaktiga ”Gertrud” föll för kritiken, publikens såväl som pressens. Marie Franzos meddelade K. O. Bonnier, att i det blyga bifallet blandade sig ”selbstbewuss-tes Zischen”. Något ytterligare uppförande på annan plats var därför inte att vänta. Hjalmar Söderberg har vid olika tillfällen i sin korrespondens berört sin ”obefintliga popularitet” i grannländerna och i Tyskland. Han säger en gång, att han är medveten om att inte vara i egentlig mening populär men däremot föremål för ett starkt nyfikenhets-intresse. (Detta gäller närmast i hemlandet.) Härtill ansluter sig en anteckning, troligen härrörande från Söderbergs gamla dagar och intagen i den postuma ”Makten, visheten och kvinnan”: ”Till och med min ringhet kunde en kort tid glädja sig åt en ganska nätt popularitet — den tid då jag uppfattades som en lustigkurre.” Söderberg kände sig säkert många gånger ha hamnat ”på en feil klode”. Inte minst framgår det av ett par rader ur ett brev från sommaren 1913 beträffande den då halvårsgamla ”Den allvarsamma leken”: Ni skref till mig, att Ni inte trodde att boken ”passade för Tyskland”. Det tror jag visserligen inte heller att den gör, ty jag tror att hela mitt författarskap ”inte passar för Tyskland”. 288