HJALMAR SÖDERBERG OCH MARIE FRANZOS Han hade lika väl kunnat skriva ”inte passar för denna världen”. Det lyckades emellertid att placera ”Das ernste Spiel” som följetong i Wien-tidningen Neue jreie Presse, där den löpte 12 febr.—9 maj 1914. Den hade då kortats något, mest av pryderi. Härom skriver han till sin över-sättarinna (7 april 1914) : — — — Att åtskilligt måste uteslutas när den går som ”familj elektyr” i en stor daglig tidning är själfklart och har inte vållat mig någon smärta. Men till systern Frida skriver Söderberg mer öppenhjärtigt: ”Den förefaller mig onekligen som en ’bearbetning för den mognare ungdomen’. Allt ’fult’ är borta. Men det är kanske nödvändigt för en daglig tidning, och man får väl hoppas att bokupplagan blir mindre kastrerad.” (Det tycks den inte ha blivit. Den utgavs av Spiegel-Verlag 1927, och när Hjalmar Söderberg det året sände sin son Tom ett fö-delsedagspaket, fanns däri också ”en starkt fördygdigad tysk översättning av en av mina gamla syndiga böcker”.) I detta sammanhang kan det vara roande att citera ur författarens korrespondens med sin svenske förläggare. Till K. O. Bonnier skriver Hjalmar Söderberg (16 juni 1914), att han sålt ”Den allvarsamma leken” som följetong till Politiken i Köpenhamn ”för det svindlande beloppet af 200 kr.” och tillägger: ”Af Neue Freie Presse fick jag för några månader sedan för samma vara 1.000 Mk, plus ett halft dussin kärleksbref från diverse grevinnor och symamseller i Wien, Prag, Krakau, Budapest och Agram, och Mizi Fran-zos fick lika mycket, minus kärleksbrefven ...” Vi har så pass länge dröjt vid rent litterära verk, att det kan vara roligt att med några citat belysa mannen bakom breven. Hjalmar Söderberg är otvivelaktigt en av sin tids roligaste och mest personliga brevskrivare. Efter de inledande breven i korrespondensen finner vi den 11 dec. 1901 följande i och för sig betydelselösa rad: ”Jag sänder Er här min fotografi, och det skulle glädja mig mycket om Ni också ville ha den vänligheten att sända mig Eder.” Söderberg var eljest väl medveten om sitt föga adoniska utseende och hatade att bli avkonterfej ad. ”Jag vet att jag är ful men man kan se att jag är bättre mans barn” är en av hans många kommentarer till sitt eget yttre. Men inför sin älskvärda introduktris och inför det betryggande geografiska avståndet växte alltså hans självtillit. För sin upphovsman betecknande galghumo-ristisk är följande tirad: -----------Jag har på sista tiden just inte träffat några af våra gemensamma vänner i Stockholm och är därför fattig på helsningar. Bo Bergman har gift sig i dagarna. Per Hallström är i Holland och kommer snart hem fullt öfverbevisad om att Van Hou-tens cacao är den bästa... Oscar Levertin reser snart till södern för att hvila sig, han är litet öfver-ansträngd. Den andra Oscar, som Ni också känner, hissar i morgon under djup rörelse för första gången den rena blågula flaggan på sitt gamla slott. (31 okt. 1905.) ”Den andra Oscar” avser Oscar II, som Marie Franzos personligen hade lärt känna sedan hon översatt en del av dennes under pseudonymen Oscar Fredrik utgivna skrifter, vilket för övrigt renderade henne Litteris et artibus. Inte ens när Söderberg meddelar ett sorgebud, som verkligen gripit honom i hjärteroten, kan han låta bli att vara sarkastisk: Ja, ingen förlust kunde träffa oss svårare än Oscar Levertins död. Ingen af oss alla, som föra en penna här, kunde ha lämnat efter sig ett större tomrum. Men Wirsén lefver ännu... (1 nov. 1906.) Hjalmar Söderberg visade sig tidigt behärska sitt modersmål: hans lärare i svenska lär på tal om en kria ha yttrat: ”Söderberg kan bli en farlig karl.” Nå, när han småningom blev en ordets man, kvick och alltid beredd att gyckla med dumhet och småskurenhet, upptäckte han dock, att ”pennan är modigare än tungan”. Det synes mig lända Hjalmar Söderberg till heder att han insåg vikten av att rikta kritiken åt rätt håll. När han hade skrivit den beska satiren ”Svipdagarna” om 4 BLM 1953 IV 289