HERBERT FRIEDLÄNDER Axel Klinckowströms ”sömnmedel i Akademien” och det fatalt felaktigt utdelade priset, skickade han historien till Wien men med följande lilla brasklapp: P. S. — Jag sänder på samma gång en liten idyll från Svenska Akademiens inre lif i begynnelsen af 90-talet; men den sänder jag blott som förströelselektyr för Er personligen. Den får inte öfver-sättas — jag vill nämligen inte skoja med mina landsmän i utländska tidningar. (9 jan. 1911.) Vi får i korrespondensen på ett par ställen sorgligt talande bevis på två för Söderberg karakteristiska drag: hans nära nog permanenta penningbrist och hans tidvis sjukliga brist på företagsamhet. Den senare egenskapen — han kallade den en gång i ett brev till sin förläggare för acedia, munklatin för ”leda vid Gud”, som kunde gripa till och med de allra frommaste män — denna leda i Söderbergs fall vid papper och bläck beredde honom stora bekymmer och hindrade honom ju från att tjäna sitt dagliga bröd, samtidigt som den givetvis gjorde honom djupt deprimerad. Han kunde inte rå för sitt tillstånd. Det är en populär föreställning att Hjalmar Söderberg var lat. En gammal släkting till honom skyllde ”lättjan” på trögt blodomlopp, själv kallade han det sin gamla nevrasteni, som värst angrep honom om vårarna. I breven till Marie Franzos finns några ganska rörande passager om denna periodiska arbetsoförmåga. En gång nämner han något i förbigående ”medan jag är i farten — jag kommer mig så sällan för att skrifva bref”, en annan gång ursäktar han sig på följande sätt: Förlåt mig gamla obotliga syndare — men det är tider då jag är alldeles oefterrättlig och helt enkelt inte kan sätta ihop ett bref. Jag är periodisk idiot och analfabet. Och när för ett par veckor sedan Er påminnelse kom, var det mig till på köpet omöjligt att få fatt på Ert bref — tills jag nu ändtligen har hittat det i fickan på en gammal rock. (13 febr. 1907.) Söderberg var långa tider ”omöjlig” och kunde inte efterkomma sin manuskripthung-riga översättarinnas önskemål: Några historietter har jag tyvärr inte lyckats hitta på på senare tid. Allt hvad jag skrifvit i den vägen har jag sändt Er. Och jag ville gärna skrifva mer — om jag kunde. Nu har jag inte gjort något nyttigt på ett halft år... (9 mars 1907.) Med risk att upprepa något av vad som redan sagts ber jag till sist få citera en ganska beklämmande passage ur ett brev, daterat 31 okt. 1905: Hvar gång jag tänker på Er, känner jag ett bett i mitt samvete. Då jag kom från Visby i september, skulle jag ju ha sökt upp er. Men det blef inte af. Saken är den, att jag ibland har långa perioder då jag är rent omöjlig och fullständigt oanvändbar för mina vänner, perioder då jag knappt vågar mig utom dörren — och när jag ändå måste, stryker jag längs husväggarna på bakgator för att undgå att möta bekanta. Och hvad som den här gången gjorde mig så omöjlig, var framför allt min ängslan att inte heller denna höst bli färdig med min bok. Det stod redan i september en notis i tidningarna att den var färdig, men det var inte sannt. Först de första dagarna i oktober blef den ändtligen färdig, och då hade Ni ju rest.--------- Det sagda må vara nog som illustration av en egenskap, som nog ganska få utom Söderbergs personliga vänner har haft reda på. Som skolpojke hade han triumferande spelat på sin lättja, som resulterade i att studentbetyget skyltar med B i flit men AB i mogenhet. Denna värdering kan sägas ha gällt livet ut för Hjalmar Söderberg. Breven till Marie Franzos är inte särskilt många och bara på några punkter personligt hållna. I Söderbergs ännu opublicerade korrespondens finns många uttalanden om brevskrivarens personliga sorger och ett temperament, som hjärtskärande och skrämmande visar oss under vilka omständigheter hans verk sakta kom till. När Hjalmar Söderbergs brev en gång utges, kommer de bland annat att visa att han långtifrån att vara ”lat” åstadkom underverk av arbetsprestationer, trots familjetragedier och en tidvis så störd daglig tillvaro, att de flesta pennans män i hans situation skulle ha blivit alldeles lamslagna och improduktiva. 290